En av de böcker som har satt igång flest tankars mitt huvud under de senaste åren är René Nybergs “Viimeinen juna Moskovaan” (Sista tåget till Moskva)
om hans judiska släkt i Helsingfors och Riga. Det är en dramatisk bok
som handlar dels om författarens mamma som uteslöts ur sin judiska
familj när hon gifte sig med en goyim (Nybergs far), dels om hennes
Rigasläktingars dramatiska flykt undan Holocaust.
De flesta släktingar stannade dock kvar i Riga. “Tyska ockupationer har vi klarat förr”, sade de. De förintades.
Boken har många dimensioner. Det efterkrigstida Helsingfors. Den
tvåspråkiga familjen Nyberg som satte barnen i tysk skola. Det judiska,
det finska, det finlandssvenska, det tyska kulturarvet. Att vara en
minoritet i en minoritet.
“Min vackraste och klokaste dotter!” skrek författarens morfar när det
visade sig att hans dotter ville gifta sig med en goyim. Han läste
kaddish över henne i Helsingfors synagoga, för honom existerade hon inte
längre. Men mamman umgicks med henne i smyg.
När Nyberg började jobba som diplomat i Ryssland sade en rysk tjänsteman till honom en gång:
– Ni är ingen finne.
– Ja finn (jag är finländare), svarade han.
Nu kommer denna bok ut på ryska och även en svensk översättning även
gjorts. Jag hoppas den snart ska ges ut. Handlingen utspelar sig i
Helsingfors och Riga men det är en bok om Europa – mer aktuell än
någonsin.