Som små stater i en kontinuerligt auktoritär stormakts omedelbara grannskap har man varit tvungen att se om sitt hus och skydda sin strategiska integritet samtidigt som man på goda grunder känt sig nödsakad att försöka underhålla rimliga relationer med samma stormakt. Detta dilemma har man, som den finske diplomaten René Nyberg brukar säga, inte kunnat lösa men ändå måst hantera.
Den svenska stat som i år fyller 500 år och skapades under Gustav Vasa (men ändå är åtskilligt äldre), har under århundradena varit invecklad i långvariga konflikter som några gånger tycktes anta existentiella
proportioner. De har alltid involverat Danmark och framför allt Ryssland. Man kan hänvisa till det synnerligen allvarliga läget efter Karl XII:s död 1718 då självständigheten syntes vara under belägring, men riket kanske räddades av armén och dess rykte. Man kan också tänka på läget efter statskuppen och den militära katastrofen mot Ryssland 1809, då fiendehuvudstäderna diskuterade en delning av landet mellan Ryssland och Danmark; gränsen mellan de båda skulle dras vid Motala Ström. Men
kriserna gick över. Landet återhämtade sig under 1700-talet liksom under årtiondena efter 1810 under den nye monarken Jean Baptiste Bernadotte från Frankrike.
De största externa hoten mot Sverige har alltså kommit från grannarna i söder och i öster, ibland i allians som under det stora nordiska kriget 1700-1721 och på nytt 1808-1809. Ibland diskuterar man vilken stat som egentligen varit vår ”arvfiende” och hänvisar till att krigen med Danmark var flera än de med Ryssland. Detta är dock att missförstå historien och bortse från den skilda karaktären av krigen med Danmark jämfört med dem med Ryssland. Konflikterna med Danmark handlade om makten i Norden, om Köpenhamn eller Stockholm skulle vara Skandinaviens centrum. Dessa många krig kan ses som ett slags då och då uppblossande inbördeskrig. Krigen med Ryssland från Ivan den förskräcklige och framåt till den forna riksdelen Finlands krig med Sovjetunionen har handlat om makten inte i utan över Norden, vilket land som skulle dominera Nordeuropa.
Konflikterna med Danmark ändade med att Sverige successivt, efter Kalmarunionens 1387-1521 danska övertag genom frederna i Brömsebro 1645, Roskilde 1658 och slutligen Kiel 1814, blev dominerande i Norden.
Sveriges relationer med Ryssland visar en motsatt bild. Från svensk dominans i 1600-talets Nordeuropa, genomförde Ryssland med frederna i Nystad 1721, Åbo 1743 och Fredrikshamn 1809 en demontering av det svenska stormaktsväldet. Karl XII:s storvulna strategiska idé att försöka stoppa det ryska rikets expansion – efter att ha vunnit slaget vid Narva 1700 och därefter besegrat Preussen och Polen – slutade i Poltava 1709. Kanske borde kungen efter Narva ha fortsatt in i Ryssland eller 1708 vänt sig mot Moskva i stället för att gå söderut mot Ukraina. Tsaren riktade flera fredstrevare till Sverige, men kungen var inte kompromissbenägen. Poltava skulle, vilket man inte alltid i Sverige är medveten om, inte bara få långtgående följder för vårt land utan också för Europa och det dåvarande internationella systemet. Kanske var det en sista möjlighet att hejda den ryska expansionen. Ryssland etablerade sig slutgiltigt som en stormakt med europeiska och sedermera globala pretentioner. Trots alla dramatiska öden som sedermera drabbat det ryska riket förblir detta förhållande intakt.
Maktförskjutningen i Nordeuropa skapade för Sverige och sedermera för det självständiga Finland ett strategiskt dilemma som genom århundradena sysselsatt den säkerhetspolitiska eliten i både Stockholm och Helsingfors. Som små stater i en kontinuerligt auktoritär stormakts omedelbara grannskap har man varit tvungen att se om sitt hus och skydda sin strategiska integritet samtidigt som man på goda grunder känt sig nödsakad att försöka underhålla rimliga relationer med samma stormakt. Detta dilemma har man, som den finske diplomaten René Nyberg brukar säga, inte kunnat lösa men ändå måst hantera.
Den strategiska belägenhet som Sverige och sedermera Finland befunnit sig i, kan i princip hanteras på två olika sätt: genom en triumfvagnslinje och samförståndspolitik med stormakten eller genom att söka stöd från andra stormakter. Det är detta som ett par nya böcker, Dick Harrisons Fienden och René Nybergs och Nils Torvalds Finlands väg till NATO, på olika sätt handlar om. Dick Harrison har med sedvanlig ackuratess levererat en utmärkt översikt om vårt förhållande till Ryssland från Vikingatiden till idag. Han erinrar om att detta förhållande endast under ganska korta perioder varit mer än tillfredsställande. Under 1720- och 1730-talen hade vi m närmast en vänskaps- och biståndspakt med St Petersburg med ett tydligt ryskt inflytande i Stockholm. När landets ledande politiker under denna tid, samförståndspolitikern och mösspartiets förgrundsgestalt Arvid Horn – född i Finland – lämnade politiken, ändrades scenen. Hattpartiet strävade efter revansch. Många i Sverige insåg inte eller ville inte inse att styrkeförhållandena förskjutits så till Rysslands förmån att ett framgångsrikt revanschkrig i praktiken var uteslutet, även om freden efter Gustaf III:s ryska krig 1788-1790 lämnade gränserna intakta; Katarina den stora hade just då inget intresse av att justera dessa.
Vad som hände 1808-1809 bekräftade de förhållanden som egentligen borde varit klara redan efter freden i Nystad 1721. Det insåg även den nyvalde tronföljaren Bernadotte innan han 1810 landsteg på svensk mark. Det gamla svenska rikets konstruktion tedde sig onaturlig för landmilitären Bernadotte. Han etablerade ett gott förhållande till den ryske tsaren som blev garant för den fransk födde svenske kronprinsens legitimitet. I gengäld lämnade denne alla planer på att försöka återfå Finland och nöjde sig med att vara kung i Sverige och Norge. Men så snart han var borta greps sonen Oscar I av den gemene svenskens väl grundade misstänksamhet mot Ryssland och vände sig till västmakterna.
Och så har relationen som Harrison så väl skildrar förblivit. Obalansen i resurser mellan de båda staterna har kontinuerligt lett till bilaterala konflikter, emellanåt avbrutna av korta perioder med relativt normala relationer. Och sedan halvtannat år är Sverige kandidat till ett medlemskap i NATO.
Om man betraktar Sveriges förhållande till Ryssland med Dick Harrisons historiska glasögon, är den nya svenska – och finska – utrikespolitiken en naturlig hantering av det strategiska dilemma som René Nyberg talar om. Appeasement eller anpassning passade det sargade svenska riket väl både efter Karl XII:s död och efter Fredrikshamnfreden 1809. I själva verket fanns knappast något alternativ, eftersom också våra potentiella allierade i väst tröttnat på krigen. Men så snart landet kom på fötter igen sökte man kombinera en alliansfri politik med avskräckning genom ett oftast inte offentligt samarbete med Frankrike, Storbritannien och Tyskland och efter andra världskriget åter med Storbritannien och nu USA. Sverige ville betyga omvärlden sin trohet till en fortsatt neutralitet – och samtidigt inleda ett begränsat militärt samarbete med de ledande västmakterna och grannländerna. Dubbelspel? Snarare ett naturligt beteende hos en ansvarsfull statsledning. Men fullföljandet av denna politik krävde ett delikat handlag. Ibland sade man för mycket, ibland för litet.
René Nyberg och Nils Torvalds anlägger i sin brevbok, Vägen till NATO, också historiska perspektiv. Särskilt Nils Torvalds intresserar sig för det ryska rikets historia och idéhistoriska fundament. Han försöker visa hur Vladimir Putin passar väl in i den ryska historiska traditionen med en kombination av en nedärvd auktoritär struktur och frånvaron av något slags medborgarsamhälle, där han aldrig presenterar landet och dess invånare något alternativ. Revolutioner och försök till att beträda nya stigar har ju förekommit. Torvalds citerar ett gammalt ryskt ordspråk: ”man ville så mycket bättre, men det blev som alltid…” Resignationen beskrivs av de klassiska ryska författarna – de skulle inte göra det om de inte upplevde dess tyngd. Somliga ryska härskare har alltså haft andra ambitioner men stångat sin panna blodig mot den existerande strukturen. Torvalds drar då den starkt pessimistiska slutsatsen att flykten in i kriget blivit en utväg och erinrar om att han redan efter Krims annektering 2014 offentligen varnade för nästa steg. För honom har NATO-ansökan redan i många år varit den naturliga optionen.
Diplomaten René Nyberg erinrar i ett av sina brev om den finska NATO-utredningen – där både han och undertecknad ingick – och dess slutsatser, som försökte sätta in frågan om Finlands och Sveriges förhållande till NATO i ett strategiskt sammanhang. Efter Rysslands storangrepp mot Ukraina fanns endast en lösning: finsk ansökan till NATO och eftersom vi i utredningen starkt betonade vikten av att agera samfällt i denna fråga, också en svensk ansökan.
Det är Ryssland som eliminerat förutsättningarna för fortsatt alliansfrihet. Tvärtom måste slutsatsen bli att utan det ryska anfallskriget hade både Finland och Sverige med all sannolikhet fortsatt sin politik från tiden före den 24 februari 2022, alliansfrihet men ett alltmera omfattande samarbete med NATO. Om detta samarbete med tiden skulle gjort den politiska distinktionen mellan alliansfrihet och samarbete västerut illusorisk får vi alltså aldrig reda på.
René Nyberg tar i några av sina brev upp en annan fråga om historisk kontinuitet. Han menar nämligen att både första och andra världskrigen handlat om makten över kornboden Ukraina och omgivande områden. Den polskfödde amerikanske strategen Zbigniew Brzezinski – Jimmy Carters nationelle säkerhetspolitiske rådgivare – brukade hävda att utan Ukraina finns inget ryskt imperium. Självfallet var de andra frontavsnitten under båda krigen av största vikt. Men det var i öst som de stora trupprörelserna ägde rum. Centralmakterna och efter den ryska revolutionen Polen ockuperade under och omedelbart efter första världskriget stora delar av Ryssland, Belarus och Ukraina. Under andra världskriget ägde väldiga slag rum, med oändligt mycket större förluster än i väst eller syd, vid Stalingrad 1942/43, Kursk 1943 och centralfronten i nuvarande Belarus 1944. Historien upprepar sig således på sätt och vis när Putin försöker legitimera sig genom att, hittills utan framgång, krossa Ukraina. Det område man slåss om är i stora drag detsamma.
Rysslands ökade aggressivitet under Putinregimen och till sist anfallet mot Ukraina gjorde att regeringarna i både Finland och Sverige kom fram till slutsatsen att kombinationen alliansfrihet och visst, men alltmer omfattande, militärt och tekniskt samarbete med västmakterna inte längre ansågs garantera den trygghet både regeringarna och väljarna eftersträvade. I Helsingfors väckte invasionsföretaget mot Ukraina minnen om det sovjetiska anfallet 1939. Och när Finland snabbt – en påminnelse om den finska alliansfrihetens instrumentella karaktär – växlade om till en mycket tydlig maktbalanspolitik fanns knappast någon annan möjlighet för Sverige än att följa efter och överge den alliansfrihet som ända sedan 1812 varit styrande. Finland och Sverige utgör, som historien många gånger påmint oss om, ett gemensamt strategiskt område; en ensidig finsk – eller svensk – ansökan skulle ställt både Finland, Sverige och NATO inför en strategiskt mycket besvärlig situation.
Det går en tämligen tydlig linje från Karl XII:s våghalsiga försök att kväva den ryska maktexpansionen i dess linda till dagens finska – och förhoppningsvis snart svenska – anslutning till den västliga försvarsalliansen. De här behandlade böckerna visar på det mått av kontinuitet i svensk och finsk politik som funnits när det gäller att hantera vårt eviga dilemma. Båda länderna söker nu, med betydande folkligt stöd, tillsammans med övriga NATO-länder, en ny väg.
Mats Bergquist
Dick Harrison, Fienden. Sverige relation till Ryssland från Vikingatiden till idag. Ordfront, Stockholm 2023
René Nyberg & Nils Torvalds, Vägen till NATO. Förlaget, Helsingfors 2023.
Nordisk Tidskrift 4/2023
