DN s Peter Wolodarski citerar ”Cain and Abel” (LINKKI Se min tidigare artikel: The War in Ukraine – Cain and Abel) om att Stalin nog visste när det är dags att sluta.
Peter Wolodarski: Motgångarna har börjat äta sig in i Putins huvud
Det går illa för Ryssland på slagfältet. Putins synbara frustration uttrycker hans svaghet.
Så satt han där igen vid sitt skrivbord. De vita sladdtelefonerna på vänster sida, en tv-skärm på hjul snett framför sig. Den här gången var han inte arg. Han var påtagligt frustrerad.
Man skulle kunna tro att Vladimir Putin ville signalera styrka och självsäkerhet till hemmapubliken, att han som ansvarig för anfallskriget mot Ukraina har kontroll över utvecklingen. Putin dikterar trots allt informationen i Ryssland. Den som avviker från propagandan kan dömas till 15 år i fängelse. Kreml har alla möjligheter att till sin fördel forma berättelsen om hur den ”speciella militära operationen” fortlöper.
Ändå var det inte detta som vare sig de ryska medborgarna eller omvärlden fick se i onsdags. I stället framträdde en tyrann som var behärskat rasande över utvecklingen.
Han sade att stigande arbetslöshet och inflation väntar. Han varnade för djupa, strukturella förändringar av landets ekonomi. Han signalerade inte självförtroende utan ett tillstånd av utsatthet: Ryssland befinner sig under ett kännbart ekonomiskt ”blixtkrig”, sa Putin. Självömkan låg nära till hands när han klagade på att västvärlden försöker utestänga Ryssland och dess kultur.
Det finns bara ett mål med västs politik, enligt Putin, och det är
att fördärva Ryssland.
Som en konsekvens begär Kreml total lydnad och lojalitet från varje medborgare i kampen mot den yttre fienden.
Eller som Putin själv sammanfattade saken i en anda som Stalin hade uppskattat: ”Det ryska folket kommer alltid att kunna skilja sanna patrioter från avskum och förrädare och helt enkelt spotta ut dem som en fluga som av misstag flög in i deras mun.”
När den ryske diktatorns tal fångades upp i veckan, dominerades de internationella reaktionerna som så ofta av chock och förstämning.
Är han galen? Håller Putin på att spåra ur? Vad ska detta sluta med?
Problemet med de där frågorna är att de leder tanken fel. De bygger på att den ryske presidenten är som andra ledare i Europa och USA.
I själva verket är det enklare att avkoda Putins litanior om man från början utgår från den person han är: en gangster med enorma anspråk på makt, erkännande och plats i historien. En man som för att kunna försvara och motivera sin egen position ständigt behöver interna och externa fiender.
Putins retorik är extrem men inget som borde överraska dem som lyssnat länge. Fiendebilderna är bekanta. Om något kändes nytt i onsdags, var det känslan av att de tunga motgångarna på slagfältet och i den inhemska ekonomin ätit sig in i Putins huvud.
Till slut brister illusionerna och då återfaller Putin i den militära taktik som han tillgrep i Tjetjenien och Syrien: urskillningslös krigföring.
Den ryske diktatorn hade intalat sig själv att Ukraina snabbt skulle kapitulera, att dess soldater skulle desertera i horder, att människor skulle välkomna de ”ryska befriarna” med blommor.
Till slut brister illusionerna och då återfaller Putin i den militära taktik som han tillgrep i Tjetjenien och Syrien: urskillningslös krigföring. När han inte får det välkomnande han förväntar sig i Ukraina, ägnar hans krigsmakt sig i stället åt att förstöra så mycket den kan. I hamnstaden Mariupol har ”flyganfall och
granater träffat barnsjukhuset, brandkåren, bostäder, en kyrka, ett område utanför en skola. För de uppskattningsvis hundratusentals som är kvar finns det helt enkelt ingenstans att ta vägen”, rapporterar två journalister från nyhetsbyrån AP, som befunnit sig i staden under de senaste tre veckornas krig. De har dokumenterat kaoset och förtvivlan.
Putins fantasier om ett nytt ryskt imperium ska genomdrivas. Och det kan ske till priset av att den nya maktsfären grundläggs på ruiner som täcker rysktalande kvinnor och barn, offer för
Kremls bombardemang.
Kan detta helvete få ett slut? Den finländske diplomaten René Nyberg, som varit stationerad i såväl Moskva som Berlin, påminde nyligen om ett betecknande citat från Stalin apropå kyligt kalkylerande. I ett samtal under andra världskriget med den brittiske utrikesministern Anthony Eden, påpekade den sovjetiske tyrannen att Hitler är ett geni, men att führern inte vet när det är dags att sluta.
Eden svarade då: ”Vem vet det?”
Stalin kontrade snabbt: ”Jag vet”.
René Nyberg konstaterar att Stalin mycket riktigt hade sådana instinkter. När anfallskriget mot Finland inte gick som det skulle 1940 och han fruktade utländsk inblandning, backade Sovjetunionen ur vinterkriget. När Stalin under Berlinblockaden 1948–49 insåg att amerikanerna och britterna lyckades bryta blockaden med sin spektakulära luftbro, avbröt han åtgärden. Något liknande hände med Sovjetledaren Chrusjtjov under Kubakrisen 1962.
Ingen borde bli förvånad om Putin hårdnar innan han mjuknar, att han under press väljer att eskalera militärt och höja tonläget. Han vet att alla, inklusive den ryska regimen, är livrädda för kärnvapen.
Syftet är att skrämmas maximalt och få omvärlden att backa.
Men fräsandet och sprattlandet är inte ett tecken på styrka utan på svaghet.
Putinregimen kan ljuga hur mycket den vill, men den kan inte återuppliva sina döda soldater eller låtsas betala ut löner från en statskassa som sinar.
Verkligheten slår in, även om det sker till ett ohyggligt pris. Förr eller senare kommer Putin att behöva anpassa sig, antingen frivilligt eller under tvång.
Det största priset för det som nu pågår betalar inte Ryssland utan Ukraina. Landet försvarar inte bara sig självt mot ett skoningslöst anfall som för tankarna till andra världskriget. President Zelenskyj och hans landsmän håller gränsen för oss alla. Ukraina offrar sig för Europas demokratier.
Om västs ledare bedömer att världsfreden äventyras av att delta aktivt militärt, bör allt övrigt göras för att hjälpa Ukraina att besegra den ryska krigsmakten. Det ligger i vårt eget intresse. Vinner Putin i Ukraina kommer han inte stanna där.
Det här är också vårt krig, utan att vi önskat det.
