Hanaholmens direktionsmöte
3 oktober 2022
Dimman är tjock och det är vanskligt att urskilda konturerna av vad som ännu kan vänta oss. Jag har försökt sammanfatta de ryska felbedömningarna med uttrycket – collateral damage och uppräknat tre exempel om någonting Putin förmodligen inte hade räknat med eller ens tänkt på att de kunde bli resultatet av hans aggression.
- För det första: det finska och svenska Nato ansökan;
- För det andra: Zeitenwende i tysk politik;
- För det tredje: den ryska vapenindustrins förlorade heder.
Lagen om oavsiktliga konsekvenser (unintended consequences) spelar här en viktig roll. Hur som helst är den nordliga utvidgningen av Nato den minst signifikanta jämfört med att Ryssland nu har tvingat Tyskland att omorientera sin politik på ett dramatiskt sätt. Att ändra grundvalarna i landets politik är inte lätt och kräver vanligtvis tid eller en reell politisk chock. Ett storkrig i Europa, oprovocerat och ytterst brutalt är en chock och ställer Europas största land med den största ekonomin och industrin framför fundamentala frågor. Såsom man i Sverige vet kräver upprustning inte enbart pengar utan den tar tid. I Tysklands fall behövs det även ett grundläggande mentalitetskifte.
Historia betungar Tyskland på ett enastående sätt. Samtidigt är Tyskland det land som genomVergangenheitsbewältigung har på ett ärligt och mönstergillt sätt bemöt sitt förflutna. Den tyska bördan har sammanfattats med uttrycket The German Angst: ett pacifistiskt sinnelag, neutralistiska tendenser – drömmen om ett stort Schweiz och en seg anti-amerikansk stämning. Att nu vända om och realisera die Zeitenwende är varken lätt eller snabbt gjort.
När den uppriktiga utrikesministern Annalena Baerbock försäkrar i Warszawa att Östeuropas säkerhet är Tysklands säkerhet är det inte tomma ord. Det är ett ställningstagande som tas på allvar och förutsätter åtgärder. Men det kräver samtidigt någonting som är självklart i våra länder, att man accepterar landets vapenindustri som en källa till nationell säkerhet och innovation. Det torde inte finnas ett enda land i Europa förutom Tyskland, där en rad betydande universitetet har infört någonting som heter Zivilklausel, en frivillig överenskommelse att inte engagera sig militär forskning eller samarbeta med försvarsindustrin.
När vi kritiserar Tyskland och speciellt den tyska tron att man med handel och kontakter med civilsamhället – Wandel durch Handel – kunde påverka Rysslands utveckling och binda Ryssland till den ”civiliserade världen,” för att använda Boris Jeltsins ord från tidiga 1990-talet, så bör det sägas att med undantag av energipolitik och försvar motsvarade det här även den finska synen och förhoppningar om samarbetet med det nya Ryssland.
Kriget har ändrat mycket. Det var få som trodde att Ryssland skulle ta steget till ett fullt krig. Det var få som trodde att Ukraina kunde motstå den ryska armén. Det var få som ens kunde tänka sig en enhällig reaktion av den samlade västvärlden. För en gångs skull formulerade sig den ryska propagandan väl när de på ett nedlåtande sätt talade om ”det kollektiva väst”. Men så blev det!
Listan av överraskningar och felanalyser är lång. Bara för att nämna några exempel som illustrerar katastrofen: Oberoende av rysk terrorbombning har de ryska flygstridskrafterna inte uppnått luftherravälde. Den ryska armén för krig som Röda armén utan hänsyn till egna förluster. Det här påminner om marskalk Zjukovs kända ord: ”käringarna föder nya” (бабы новых нарожают). Men Putin har inte Stalins oändliga sibiriska divisioner såsom den stökiga mobiliseringen demonstrerade. Efter att ha underskattat motståndaren och överskattat sina egna krafter har Putin manövrerat sig i ett hörn och försöker med alla politiska medel nu nå en vapenvila för att kunna samla sina krafter och sen slå till än en gång.
Det är svårt att begripa att överbefälhavaren och hans rådgivare inte tycks ha känt till den ryska vapenindustrins och hela samhällets beroende av västliga komponenter och elektronik. Notan blir hög. Den ensidiga satsningen på strategiska vapen kombinerad med korruption och allmän röta har underminerad den ryska armén. Vi blev alla vilseledda av försvarsminister Sjoigus PR trick och de koreograferade manöver som ständigt visades på teve, för att inte ens nämna det svulstiga paraderna på Röda torget. Länder som Indien som under årtionden har köpt upp ryska vapensystem har nu fått beviset att varken ryska pansar eller flyg kan mäta sig med västliga vapen. Jag kallar detta för den ryska vapenindustrins förlorade ära.
Jag körde här om dagen förbi den ryska ambassaden på Fabriksgatan i Helsingfors. Stor och grå men inte mera så hotande som jag kommer ihåg enda från min barndom. Om inte tom, står det stalinistiska granitpalatset nu ensamt och glömt. Fabriksgatan är ett begrepp i Finland och en synonym för den stora grannens inflytande. Jag kan inte tänka mig att Gjörwellsgatan i Stockholm har samma klang på svenska. Förmodligen har minnen från Frihetstidens ryska ambassadörer fallit i glömska som i stil med de sovjetiska ambassadörerna i efterkrigs-Finland blandade sig i värdlandets politik. Idag och i nuläget finns det i praktiken inga kontakter och gränsen är mera eller mindre stängd. Och det finns ingen väg tillbaka till business as usual.
Jag vill inte ens försöka staka ut vägen till normalisering, därför att detta krig måste kämpas till slut och det kommer att avgöras på slagfältet. Det är otänkbart att Ukraina skulle gå med på en vapenvila eller dylikt som Ryssland genom alla kanaler försöker förorda. Kriget måste leda till en stabil fred som inte hotar brytas när Ryssland – med eller utan Putin – har hunnit samla sig och än en gång byggt upp sin ilska. Redan under krigets första veckor talade den Moskvaorienterade ukrainska kyrkans överhuvud om Kain och Abel. M.a.o. ett brödrakrig. Hatet som kriget har orsakat är enormt och det kommer att ta lång tid innan normalitet ens kan tänkas i förhållandet mellan dessa två länder. Det är helt uppenbart att återuppbyggandet av Ukraina kommer att bli Europas största ekonomiska satsning sedan andra världskrigets slut. De talas om summor ända upp till en biljon euro. Både EU-kommissionens president Ursula von der Leyen och förbundskansler Olaf Scholz talar om en europeisk Marshallplan. Jag vet för Finlands del att industrin redan nu intensivt undersöker möjligheterna att delta.
Men vad kan vi säga om Ryssland, som inte kommer att klara sig ur kriget utan följder? En sak är klar, ett nederlag på slagfältet som är fullt möjligt och t.o.m. sannolikt leder till konsekvenser och ifrågasätter Putins ställning. Mera än så lönar det sig inte att spekulera därför att vi helt enkelt inte vet mera eller kan urskilja genom dimman.
Finns det över huvudlag någon ljusstråle i den ryska katastrofen? Jag tror mig se tre faktorer som kunde och kommer att påverka den ryska samhället på ett positivt sätt: Ryssland är fortfarande en marknadsekonomi med en seriös centralbank. Det finns mat i Ryssland, även i de minsta byarna. Vi får inte glömma att februarirevolutionen 1917 utlöstes av hunger. I augusti 1991 fanns det brödköer i Moskva. Den tredje faktorn, som är förbunden med den första, är att alla ryska nationalekonomer är västligt utbildade, m.a.o. det finns inga voodo economists som vill sätta igång sedeltrycksmaskinen.
Om det tillåts skulle jag vela citera en judisk vits från hösten innan Putins angrepp. Två judar i den klassiska judiska staden Odessa pratar jiddisch. En tredje kommer och undrar förvånat: varför talar ni jiddisch. — Om vi skulle tala ryska skulle Putin komma och befria oss.Til syvende og sisdt: Om Adolf Hitler var en anomali i tysk historia så presenterar Vladimir Putin ett kontinuum i rysk historia.
