Peter Stenlund, HBL 18.11.2024
I flera hundra år har Finland haft samma svåra läge, i kläm mellan stormakter. Ändå förblir vi främst präglade av Sverige.
Det europeiska säkerhetsläget visar hur fatalt det är att skolundervisningen försummat vår äldre historia. Utan insikt i geopolitikens utveckling genom århundradena är det omöjligt att bilda sig en bra uppfattning om bakgrunden till Rysslands aggressiva agerande. René Nybergs historiska betraktelser i boken Mellan Sverige och Ryssland kan rekommenderas som en geopolitisk sammanfattning av århundradena fram till rikssprängningen 1809.
Essäsamlingen är lättläst även om betraktelserna ibland är överbelastade av fakta. Det korta formatet med endast kortfattade referenser till det bredare geopolitiska läget i hela Europa gör att endast historiskt väl orienterade får fullt utbyte av essäerna. Men också med risk för bristfällig förståelse av hela bilden ger betraktelserna gott material för egna reflektioner.
Bokens titel blickar bakåt in i historien från det självständiga Finlands perspektiv. Essäerna lyckas däremot ofta med att analysera läget med de förutsättningar som förelåg i olika skeden. Nyberg är entydig då han konstaterar att Finland aldrig blev en del av Russkij mir, den ryska världen, utan förblev en del av Sjvetskij mir, den kulturella gränsen försköts inte ens under autonomitiden.
Sveriges ”Österland”
Sverige var en enhetsstat inom vilken Finlands nuvarande område utgjorde rikets Österland. Nyberg avvisar begreppet Sverige-Finland som en finsk nationalistisk ohistorisk efterhandstolkning. Han påminner om att Sverige under stormaktstiden utgjordes av Sverige och Finland som det egentliga riket med representation i ståndsriksdagen och därtill av regioner under svenskt styre utan representation, det vill säga Pommern, Livland, Estland, Ingermanland och Kexholm.
Nybergs bok utkom på finska för cirka ett år sedan. Håkan Forsgård har lyckats utomordentligt väl med översättningen. Jag fäste mig vid att historiska svenska ortnamn används i Estland, självfallet Reval men också Rågervik, numera känt som Paldiski.
Den finska upplagan gav upphov till en diskussion om hur man försummat att uppmärksamma Danmarks roll i den geopolitiska maktkampen med följder också för Finland. Nyberg, som inte är främmande för färgstarka formuleringar, lyfter fram Danmark som Sveriges egentliga arvfiende genom århundradena, ofta i direkt allians med Ryssland. Ställt i ett tvåfrontsläge hittade Sverige i sin tur intressegemenskap med det ottomanska väldet. Konstellationen ledde också till att det protestantiska Danmark var Sveriges fiende medan det katolska Frankrike var vän.
Skandinaviskt inbördeskrig
Fientligheten mellan Danmark och Sverige betecknar Nyberg som ett inbördeskrig i den skandinaviska kulturkretsen. En ny maktbalans uppstod först efter Napoleonkrigen då Sverige sprängdes och erhöll Norge efter förlusten av Finland.
På 1700-talet, under frihetstidens första skede, gjordes försök under den mäktige kanslipresidenten Arvid Horns ledning att nå en ny balans mellan de europeiska stormakterna och samtidigt svara positivt på den danska kungen Kristians VI:s inviter att söka närmande mellan Sverige och Danmark. Det ledde till att Horn avpolletterades och det franskvänliga hattpartiet tog makten för att söka revansch mot Ryssland. Nyberg ser likheter mellan Horns och Mauno Koivistos inställning, det gällde att välja mellan dåligt och ännu sämre.
Det stora nordiska kriget räckte längre än något annat krig mellan Sverige och Ryssland, i 21 år. Efter Sveriges förlust i Poltava utropade Peter den store att grunden till Sankt Petersburg nu är murad med guds hjälp. Under Carolus frånvaro i Turkiet ockuperades Finland och de ryska härjningarna under den stora ofreden gav upphov till en rysskräck som förmedlats vidare från generation till generation. Ryssarna härjade också längs svenska ostkusten, från Norrköping till Piteå och hotade Stockholm år 1719, varefter freden i Nystad ingicks.
Svensk revanschlust
Kriget ledde till ett slags translatio imperii, vilket innebar att Ryssland och Sverige bytte ställning som stormakter. Preussen övertog Sveriges roll som motvikt till Ryssland och Polen gick mot sin undergång.
Gränsdragningen i Nystad har gått till historien som Peter den stores gräns med bland annat förlust av Viborg. Uppenbart är att denna gränsdragning rotades djupt i det ryska medvetandet, den dök upp på nytt efter vinterkriget, då Viborgs öde slutligen avgjordes. En stipulation som sällan numera uppmärksammas är den sjunde artikeln i Nystadsavtalet som gjorde Ryssland till garant för Sveriges statsskick med utmärkta möjligheter att ta ett stadigt grepp om det besegrade Sverige. Det är inte utan att Sveriges belägenhet under frihetstiden påminner om Finlands ställning genom VSB-avtalet 1948–1992.
Förnedringen i Nystad ledde med tiden till att revanschlusten i Sverige växte med franskt finansiellt stöd. De revanschsugna hattarna vann maktkampen med mössorna, som betraktades som ryssvänliga. Ryssland och Frankrike köpte inflytande med mutor i varsitt parti. Hattarnas revansch blev ett fiasko, ryska trupper paraderade i Stockholm 1744 och Finland drabbades av lilla ofreden. Den osunda maktkampen mellan hattarna och mössorna skapade grogrund för Gustav III:s statskupp.
Finlands smala lycka
Nyberg hänvisar till Nils Erik Villstrands bedömning att Sverige kunde ha förlorat Finland redan efter hattarnas krig. Att så inte blev fallet bedömer Nyberg som viktigt för Finlands senare utveckling. Under frihetstiden moderniserades Sverige på många sätt, Anders Chydenius inflytande må nämnas som symbol för framstegen.
Nyberg sammanfattar med hänvisning till historikerna Petri Karonen och Nils Erik Villstrand att Finland inte stegvis växte ifrån Sverige utan lösgjordes med tvång. Böndernas häftiga motstånd var dock inte förgäves utan bidrog till att tsar Alexander ville lugna stämningarna genom att ge Finland autonomi som storfurstendöme inom imperiet. Finlands övergång till kejsardömet Ryssland var i huvudsak resultatet av stormaktspolitiska förvecklingar i Europa. Men i det långa loppet har gränsen mellan Rom och Bysans, mellan väst och öst, bevarats rätt oförändrad. Finland blev aldrig en del av den ryska världen.
Nybergs essäsamling är en givande läsupplevelse, rik på inslag av färgstarka händelser samtidigt som de stora dominerande strömningarna och vändpunkterna i historien synliggörs. I sina bedömningar tar han stöd av meriterade professionella historiker.
Fotnot: Nyberg var recensentens chef vid utrikesförvaltningen under sent 1990-tal.
