-Et kurs for norske journalister/redaktører om russisk historie og den nye sikkerhetspolitiske situasjonen i Norge og nordområdene.
Saariselkä
19 November 2022
Finland och Norge i norr
I min första bok från 1983 Finland och Nordens säkerhet, kärnvapens reducerade betydelse beskrev jag ingående den norska säkerhetspolitikens bakgrund. Det var ingen historisk djupdykning utan ett försök att utstaka helhetsbilden. Mycket var mer eller mindre okänt för den läsande finska publiken. Bara för att nämna en aktuell fråga i dagens finska debatt. Norges självpåtagna restriktioner om baser i Norge var en reaktion på en förfrågning från den sovjetiska regeringen i januari 1949 om Natomedlemskapen förpliktar Norge att etablera marin- och flygbaser på norskt territorium. I den finska debatten, såsom även i den svenska, hänvisas ofta till Norges baspolitik utan kännedom om den historiska bakgrunden. Den finska regeringen har förklarat sig att inte överväga dylikt.
Om man i Norge före kriget betraktade den finska dynamiken i Petsamo som ett hot – Den finske faren som Knut Einar Eriksens och Einar Niemis bok från 1981 heter, så var situationen en annan när kriget närmade sig sitt slut. Molotov krävde av den norska exilregeringen Björnöya, och i Finland funderades det på att i stället för hotande territoriella förluster i södra Finland erbjuda Sovjetunionen någonting i gränslandet mot Norge och i stället för Porkala Udd utanför Helsingfors föreslå Åland. Som känt blev dessa tankar bara spekulationer och Finland förlorade 1944, såsom redan efter Vinterkriget, Karelen med Viborg, men i stället för Hangö arrenderades Porkala Udd under femtio år. Därmed etablerade Sovjetunionen en marinbas endast trettio kilometer väster om huvudstaden. Finland återfick Porkala i samma veva 1955–56 som Österrike fick sitt statsfördrag.
Kekkonen gav aldrig upp tanken att genom sina personliga kontakter med Sovjetledarna, först Chrusjtjov och sedan Brezjnev, kunna revidera gränsen och återfå en del av de avträdda områdena. Avtalen om arrendet av Saima kanal 1962 var en ansats men Kekkonens strävan 1968 att köpslå om ett territoriebyte med Brezjnev och erbjuda i utbyte ett område gränsande till Norge slog fel.
Ett exempel på hur trängd Finland var efter kriget är Jäniskoski kraftverk vid Pasvikälven, byggt 1938–42 och sprängt av den retirerande Wehrmacht 1944. Kraftverkets ruiner och området såldes till Sovjetunionen 1947, redan innan vänskapspakten 1948. Militärt sätt var Nordfinland ett tomrum, någonting man från sovjetisk sida upprepade gånger påpekade på 1960 talet. Först med grundandet av en garnison 1964 i Sodankylä som växte till en brigad och förläggningen av flygflottiljen till Rovaniemi 1973 var Finland militärt närvarande i Lappland.
Upprepade försök från sovjetiskt håll att uppnå gemensamma militära manövrar med finska armén nådde kulmen under försvarsministern, marskalk Dmitri Ustinovs besök 1979. President Kekkonen ignorerade gästens inviter och försvarsministern Taisto Tähkämaa förnekade i riksdagen att man från sovjetiskt håll hade föreslagit gemensamma militärövningar. När den brittiska ambassadören undrade hur Finland kunde bestrida Ustinovs utspel, konstaterade statssekretaren Matti Tuovinen att det var det optimala sättet att besvara frågan för att undvika att man från sovjetiskt håll skulle officiellt ha kommit med en annan förklaring.
I ett historiskt perspektiv var det ockupationen av Tjeckoslovakien1968 som ledde till den största finska militära omorganisationen. Det är sannolikt att revideringen av den finska försvarsdoktrinen med tyngdpunkt på territorialförsvar ledde till sovjetiska trevare om gemensamma militärövningar.
Det norska språkbruket tog sig an det svenska uttrycket från tiden före första världskriget och talade om den ”finska kilen”. Finland blev tvungen i fredsavtalet i Moskva 1940 att bygga en järnvägsförbindelse från Salla till norra Sverige. Banan från Kemijärvi till gränsen blev färdig 1940. På den sovjetiska sidan byggdes fortsättningen till Kandalaksja vid Murmanskbanan. Banan förstördes delvis under 1944 och gränsöverskridande trafik har inte förekommit sedan dess. Den sista biten från Kemijärvi till gränsen revs upp under efterkrigstiden. När tanken om en järnvägsförbindelse till Barentshavskusten diskuterades på 2010-talet var det klart att utbyggandet av järnvägen genom Salla till hamnen i Kolafjorden kunde geografiskt vara den kortaste. Men Murmansk var aldrig a port of choice, högst a port of necessity. Kirkenes och Troms eller Narvik var alternativen.
Fast Finland under återuppbyggnaden satsade på norra Finland där vattenkraft och vägar byggdes undvek Finland systematiskt att anlägga öst-väst förbindelser. När jag började samla material för min första bok hyrde vi en bil och åkte från Torneå upp till Kilpisjärvi och vidare till Troms för att med egna ögon se den ”finska kilen”. Man behöver inte vara militär för att begripa att vägen upp till norska gränsen och vidare till Atlantkusten skulle bli en uphill battle.
Det är väl känt att president Urho Kekkonens initiativ 1965 om ett avtal om gränsfreden med Norge samt idén om en kärnvapenfri zon i Norden som han hade lanserat två år innan 1963 var initiativ som möttes med stor misstro i Norge. Med facit i hand och i ett historiskt perspektiv var detta Kekkonens försök att skaffa sig argument mot eventuella sovjetiska utspel och krav om konsultationer enligt bestämmelserna i 1948 års vänskapsavtal. Den norske historikern Nils Örviks framställning av den finska försvarspolitiken som ”försvar mot hjälp” var en fullträff. Så var det, fast det var alltför öppenhjärtigt för oss att då medge. Samma gällde konceptet om ”Nordisk balans”, som speciellt Arne Olav Brundtland drev. Tanken att Finland var en motvikt till Norge och tvärtom var inte acceptabel för oss, fast denna balans var verklighet även i Kremls ögon.
Som ung vice-konsul i Leningrad åkte jag med en kollega i juni 1976 till Murmansk och tog tågen till Nikel, det gamla finska Kolosjoki, och överskred gränsen vid Storskog. Vi hyrde en bil för att se den ryska gränsen från andra sidan. Jag glömmer aldrig vyn från fjälltoppen i Svanvik direkt in till gruvstaden Nikel. Rökande skorstenar och nedanför hela staden som på en bricka. Det påminde om den finska-sovjetiska gränsövergången i Imatra, där vyn över Svetogorsk, det gamla finska Enso, är gömd bakom en kulle och först när man efter gränsposten närmar sig riksgränsen ligger Svetogorsk enorma pappersbruk som på en platta. Enso var i sin tid en av Europas största skogsindustrianläggningar. Men vad som slog mig på den norska sidan av gränsen var möjligheten att fysiskt närma sig gränsposterna någonting som turisterna med sina kameror ivrigt gjorde.
Här var skillnaden till den finska praktiken slående. Genast efter fredsslutet införde vi en gränszon som var stängd för allmänheten. Idén med en upp till tre kilometer djup zon var enkel. Man ville förhindra otillbörlig trafik vid gränsen och gardera oss mot eventuella sovjetiska anklagelser om provokationer. Den 1300 km långa gränsen var orolig ända till 1950-talet. Från sovjetisk sida idkade man någonting som kallads för ”spionage på gränsytan” (pintavakoilu). Finskkunniga KGB-agenter försökte värva finska gränsbevakare och innevånare i gränstrakten. Gränsen omkring Porkala var ett verkligt problem. Vi hade nästan inga möjligheter att kontrollera trafiken.
1950-talet var nervösa tider. Vi vet idag att den finska Skyddspolisen samarbetade med dåvarande Politiets overvåkningstjeneste (POT) (det senare Politiets sikkerhetstjeneste PST), någonting som i det tysta öppnade även kontakter till britterna och amerikanarna. Men så småningom stabiliserades situationen vid den finsk-sovjetiska gränsen och det uppstod en gränskultur med mycket strikta procedurer: Inga direkta kontakter över gränsen, alla förbindelser enligt protokoll, hissandet av en flagga vid gränsen som signal till den gränsfullmäktige om en önskan att träffas vid gränsen, regelbundna möten ända upp till cheferna för gränsförsvaret och i fall av incidenter kommunikation endast genom diplomatiska kanaler. Denna gränskultur överlevde Sovjetunionens sammanbrott och samarbetet vid och över gränsen utvecklades och var förtroligt. Efter Sovjetunionens sammanbrott försåg den finska gränsbevakningen sina ryska kolleger med allt möjligt.
Fast Ryssland inte var traktatmässigt förpliktat att förhindra obefogad gränsöverskridning utan gällande visum följde den ryska gränsbevakningen strikt denna praxis. Men när den ryska gränsen hösten 2015 och vintern 2016 öppnades för en brokig skara immigranter, som i flera fall hade bott länge i Ryssland, upplevde både Norge och Finland en mot våra länder riktad hybridoperation. I Finlands fall riktades den enbart mot två nordliga gränsövergångar. En hybridoperation i syd där gränstrafikens volymer är stora skulle förmodligen ha vållat problem även för Ryssland och väckt bredare internationellt intresse. Det var ett klart förtroendebrott och i strid med den gränskultur som hade etablerats under decennier. Den ryska gränsbevakningen hade efter en kort övergångstid åter underställts KGB:s efterträdare FSB och anlitade nu kriminella element, Schlepperbanden som det heter på tyska, för sin operation mot Norge och Finland. Vad man ville nå med detta är inte helt klart. Man testade oss, visade som en möjlig varning för framtiden vad man kan göra t.o.m. mot ett Natoland som Norge, men samtidigt förgiftades atmosfären. Det bör tilläggas att den ryska gränsbevakningen sedan dess återgått till att förhindra obefogade försök att överskrida gränsen till Finland.
Förskjutningen av den ryska militära tyngdpunkten från Leningrad/St. Petersburg till Murmanskkusten har ändrat mycket. Den ubåtsplacerade andraslagförmågans baser i Murmanskustens fjordar utgör Rysslands kronjuveler. Det år uppenbart att den norska och finska perspektiven gällande Arktis och samarbetet i norr skiljer sig åt. Det beror inte enbart på geografin. Om det finska intresset i norr har varit mest ekonomiskt och en del av samarbetsdiplomatin, bevakade Norge intressen av en hel annan dimension. Både fiskeriet och Svalbards status är ständigt aktuella frågekomplex. När den dåvarande ryske presidenten Dmitri Medvedev, även kallad zitsprezident på ryska, tillfällig innehavare av tronen, vid sitt statsbesök 2010 i Oslo förklarade att Ryssland var berett att ingå ett gränsavtal om skiljelinjen av Barentshavet kunde man från norsk sida konstatera att femtio års seg diplomati hade burit frukt. Kompromissens konturer stod fast sedan länge. Det krävdes enbart politiska vilja från Kreml.
Det finska intresset var i första hand ekonomiskt och miljöpolitiskt. Det finska initiativet om en Nordlig dimension var ett uttryck för ett bredare sätt att närma sig idén. Upptäckten av gasfältet Sjtokmanovskaja 600 km norr om Murmansk sågs som en möjlighet att diversifiera den finska energiförsörjningen med gas från Sjtokman för Finlands energibehov. Efter att den finska riksdagen 1993 hade förkastat regeringens förslag om tillstånd till en femte kärnkraftreaktor, var frågan om Finlands energiförsörjning brinnande aktuell. Planerna att importera gas från Norge strandade på Sveriges ovilja att importera ”fossilgas” som naturgas då kallades. Då uppstod tanken om en gasledning från Barentshav och genom Finland till Östersjön. När statsminister Paavo Lipponen skickade sin medarbetare till Berlin visste förbundskansler Gerhard Schröders medarbetare inte vad vi talade om. Än idag har Sjtokmanovskajas gas inte börjat utvinnas och gasledningen genom Östersjön byggdes som vi vet i annan regi. Finlands roll blev såsom Sveriges och Danmarks att tillåta transitering genom ekonomiska zoner.
Den allt kärvare och aggressivare språkbruket från ryskt håll ledde till en intensiv Natodebatt både i Finland och Sverige, någonting som förmodligen överraskade Kreml. När Ryssland sen attackerade Ukraina var steget till anslutning till Nato logiskt. Från rysk synpunkt är Natos nordutvidgning någonting av collateral damage. Våra båda länder var redan länge väl involverade i västligt militärt samarbete och vi får inte glömma att Sverige under kalla kriget åtnjöt hemliga amerikanska säkerhetsgarantier.
Natomedlemskap förändrar lite men samtidigt en hel del. Speciellt i Finlands fall är det uppenbart att vi har ett starkt försvar med stark folklig uppslutning. Ansvaret för försvaret av Finland förblir i huvudsak vårt men tanken om vidare uppgifter i ett större sammanhang är tankemässigt någonting nytt. Den militärgeografiskt viktigaste förändringen i Norden är utan vidare säkrandet av Nordnorges rygg. Genast efter ansökan om medlemskap hade överräckts till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg i Bryssel överskred en norsk militärtransport gränsen till Finland och körde vidare genom norra Sverige till Syd Norge.
