Den snabba omsvängning i den finska utrikespolitiken som ägde rum förra senvintern och våren förvånade många på denna sida Östersjön. Hur kunde den finska opinionen skifta så raskt från ett tydligt nej till ett massivt ja till en ansökan om medlemskap i NATO? Det uppenbara svaret på frågan var givetvis det ryska anfallet mot Ukraina som i en handvändning förändrade spelplanen för den finska politiken. Den väckte hos många finländare minnen till livs om ett annat krig för rätt länge sedan då samma Ryssland angrep Finland och vinterkriget 1939-1940 var ett faktum.
Det finska beslutet, som ju hade en avgörande inverkan på vårt eget säkerhetspolitiska vägval, hade egentligen under åren efter den ryska invasionen av Krim inte föregåtts av någon särskilt omfattande offentlig debatt. Två partier, konservativa Samlingspartiet och Svenska Folkpartiet, hade redan långt före kriget tagit ställning för ett medlemskap, medan övriga partier ställde sig avvaktande eller förutsatte en folkomröstning. Den plötsliga förändringen i den finska politiken ledde till undran i Sverige om man missat underströmningar i den finska diskussionen och om processen mot en NATO-ansökan rent av inletts långt tidigare än den 24 februari 2022.
Finland hade ju sedan mitten av 1990-talet betonat att man hade en option att ansöka om medlemskap i alliansen om omständigheterna skulle motivera detta. En sådan option hade givetvis även Sverige fastän Socialdemokraterna och deras allierade, av oklara skäl, inte ville tala om saken. Men få i vårt östra grannland trodde att optionens realiserande skulle bli aktuell inom överskådlig framtid. Liksom Sverige odlade Finland sitt bilaterala samarbete med NATO och olika NATO-medlemmar. Och framför allt byggdes den bilaterala försvarspolitiska relationen mellan Finland och Sverige under påfallande kort tid ut ganska radikalt.
Bakom detta samarbete, liksom sedermera önskan på båda håll att marschera i takt när det gällde ansökan till NATO, låg en alltmera befäst insikt om att Finland och Sverige ur strategisk synvinkel utgjorde ett område. Man kunde i dagens värld än mindre än tidigare bortse från att säkerhetspolitiska beslut i det ena landet oundvikligen påverkade det andra. Därför var den viktigaste slutsatsen i den finska NATO-utredningen 2016, där jag medverkade, att vi när det gällde ett närmande till NATO borde agera samfällt. En situation där Finland skulle ansöka unilateralt medan Sverige stannade utanför skulle ställa alliansen inför en svårbemästrad strategisk situation. Det skulle bli svårt för NATO att utan tillgång till svenskt luftrum eller territorium bispringa Finland om det blev angripet av Ryssland. Likaså skulle ett ensidigt svenskt inträde i alliansen med all sannolikhet försätta Finland i ett än mera besvärligt strategiskt läge än tidigare. En blick på kartan räcker som stöd för dessa påståenden.
Något som man i Sverige ibland tenderat att förbise var att Finlands alliansfrihet alltid varit instrumentell, d v s avsedd att lösa ett säkerhetspolitiskt dilemma, nämligen relationen med Moskva. Egentligen handlar det, som den finske diplomaten René Nyberg brukar framhålla, inte om att försöka lösa dilemmat med förhållandet mellan den auktoritärt styrda stormakten och den demokratiska småstaten, utan att hantera det. Man kan väl säga att Finland sedan Fortsättningskrigets slut 1944 följt två säkerhetspolitiska spår i förhållande till Ryssland. Det ena har varit vad jag skulle vilja kalla ett slags ”Abgrenzung” i form av omsorg om sitt försvar, sin gränsbevakning och en så nära anknytning till de västliga samarbetsstrukturerna som möjligt. Men det har också kompletterats av en löpande dialog på högsta nivå för att både testa stämningar i Moskva, reda ut eventuella bilaterala knutar och generellt söka upprätthålla en fungerande relation till grannlandet som man ju delar 1300 km gräns med.
Det är förutsättningarna för denna dialog som på senare tid tett sig alltmera omöjliga för den finske presidenten Sauli Niinistö, vilket denne offentligt vittnat om. Vladimir Putins agerande och tänkande som kommit till uttryck under det senaste decenniet har blottat en avgrundsdjup spricka mellan Ryssland å ena sidan och Europa och USA å den andra, vilket lett till den mycket allvarliga situation vi nu sedan ett drygt år står inför. Då blir det naturligt att man också blickar tillbaka och försöker förstå hur situationen uppstått. Detta är syftet med den ovan nämnde René Nybergs och Europaparlamentarikern Nils Torvalds (SFP) i Helsingfors nyutkomna ”Vägen till NATO”. Det är en samtalsbok där författarna i en över några månader löpande brevväxling avhandlar den finska politiken sedan framför allt Sovjetunionens fall och söker greppa den ryska politiska kultur som frambringar gestalter som Peter den store, Katarina den stora, Nikolaus I, Lenin, Stalin och Putin.
Både Nyberg och Torvalds är mycket belästa i rysk historia. Torvalds talar i ett av breven om ”den ryska historiens oundviklighet”. Gång på gång genom seklerna har olika ryska härskare startat reformprocesser. Enligt ett ryskt talesätt som Torvalds återger, ville man ”så mycket bättre men det blev som alltid…” Denna ryska politiska kultur har två element: dels arvet från mongol/tartarväldet som upphörde mot slutet av 1400-talet, dels den rysk-ortodoxa kyrkans aspirationer på att efter det Byzantiska rikets fall 1453 bli ett tredje Rom. Kejsaren förkroppsligade sammanflätningen av den världsliga och kyrkliga makten. Och eftersom Gud är god måste följaktligen också kejsaren vara god. Detta bäddade för den absolutistiska tradition som har haft ett så starkt grepp om den ryska historien.
René Nyberg hävdar i ett av sina brev till Torvalds att både det första och andra världskriget på sätt och vis handlat om makten över Ukraina. Detta har att göra med de ryska historiska anspråken på att vad som sedan länge är Ukraina, och vars namn betyder just ”gränsland”. Det liknar på sätt och vis de serbiska anspråken på Kosovo som serbiska nationalister vill uppfatta som den egna statens historiska ursprung. På samma sätt vill ju Putin, som utvecklat saken i en omtalad uppsats förra sommaren, uppfatta Ukraina och Ryssland som ett land och Ukraina som imperiets urhem. Utan Ukraina finns, har Jimmy Carters välkände säkerhetspolitiske rådgivare, Zbigniew Brzezinski sagt, inget ryskt imperium. Både av detta närmast ideologiska skäl och för ett behärska Europas kornbod stod striderna under båda världskrigen om det ukrainska slätterna. Kiev bytte åren efter den ryska revolutionen 1917 ägare närmare tjugo gånger, vilket beskrivits av Michael Bulgakov – själv född i Kiev och mest känd som författare till klassikern ”Mästaren och Margarita” – i hans roman ”Det vita gardet”. Denna bok dramatiserades f ö och blev en av pjäs som Stalin såg flera gånger. Österrike-Ungern, Tyskland, bolsjeviker, ryska monarkister och ukrainska nationalistgrupper av olika schatteringar slogs åren 1918-1919 om Ukraina. På samma sätt utkämpades några av andra världskrigets största slag i Ukraina eller i dess omedelbara närhet, som pansarslaget vid Kursk sommaren 1943. Och Ukraina och omgärdande territorier blev skådeplatsen för ett av världshistoriens mest fruktansvärda brott, Förintelsen.
Nils Torvalds frågar sig flera ggr i boken om varför det ryska anfallet för ett drygt år sedan kom som en överraskning för många. För egen del kan han citera en kolumn han skrev efter annekteringen av Krim i februari 2014 där han varnade för vidare steg från Putins sida. På ett litet mera övergripande plan menar båda författarna att det historiska förhållandet mellan de båda stora landmakterna Tyskland och Ryssland spelat in. Det hänt förut i det förflutna att man följt den linje som väl kan sägas ha varit förhärskande sedan Willy Brandt initierade östpolitiken på 1970-talet. ”Wandel durch Handel” har varit det tyska mottot. Men Torvalds erinrar också om Rappallofördraget 1922 där de båda efter första världskriget utstötta staterna inledde ett för båda viktigt, och för tysk del otillåtet, militärt samarbete. Man kan gå än längre tillbaka i historien och påminna om Preussens och Rysslands samarbete i början på 1800-talet för att slå Europas tredje landmakt, Napoleons Frankrike, om Bismarcks s k återförsäkringsfördrag med Ryssland från 1887 etc.
Det är inte att bortse från de katastrofala utbrotten av fiendskap mellan de båda staterna och dessas brutala konsekvenser när man hänvisar till att tyska regimer särskilt under de senaste femtio åren i mycket styrt den europeiska politiken mot Ryssland. Att de nya NATO-länderna i Baltikum och Östeuropa på goda grunder intagit en skeptisk hållning till denna huvudlinje förändrar inte faktum. Eller att denna främst genom beroendet av den omfattande ryska energiexporten till EU-länderna sänkt garden mot Kreml.
Nils Torvalds har givetvis följt sitt partis, Svenska Folkpartiets, hållning i NATO-frågan som i ganska många år varit det finska politiska parti som, vid sidan av Samlingspartiet, tidigt intog en positiv hållning till en NATO-ansökan. För René Nybergs del omfattade han före Ukrainakriget hållningen att en NATO-ansökan skulle skapa flera problem än den skulle lösa och i onödan riskera en brytning med Moskva; nu bröt Ryssland med Europa och därmed också med Finland. Före kriget hanterades relationen österut bäst genom att Finland och Sverige samarbetade nära med NATO men behöll sin alliansfrihet. Detta utgick från antagandet att för Putin sannolikt själva medlemsansökan skulle konstituera det allvarligaste problemet och leda till höjd spänning i regionen.
Men den 24 februari 2022 ändrade allt detta. För den finska opinionen spökade framför allt Vinterkrigssyndromet. Det väckte hos många svenskar med rimliga historiska kunskaper minnet av hur detta i hög grad påverkade också vårt land.
René Nybergs och Nils Torvalds brevbok ger en nyttig och mycket läsvärd bakgrund till den snabba vindkantringen i vårt östra grannland som således nu tycks omvandlas till ett medlemskap i NATO. För vår del får vi, för i somliga länders ögon våra synders skull, vänta ytterligare en tid. Men att detta intervall skulle vara särskilt länge är osannolikt. Det räcker med en blick på Europas karta för att förstå att Sverige och Finland, som president Niinistö hänvisat till och som är grundtemat i den finska NATO-utredningen 2016, utgör ett ”common strategic space”. Detta kan knappast president Erdogan eller premiärminister Orban i det långa loppet bortse från. Det kan också hända att denna insikt, förutom de offentligt framförda klagomålen, är en sten i skon – håller alliansens ”Schwerpunkt” dessutom på att flyttas tillbaka norrut, vad man i Bryssel kallar ”The High North”? Detta blir nästan oundvikligen en följd av att motsättningarna mellan de två största kärnvapenmakterna successivt skärpts under de senaste femton åren. Mycket av den ryska andraslagsförmågan finns på Kolahalvön, inte i Svarta havet.
Av Mats Bergquist 4 apr 2023
