I Ukrainakriget är listan med överraskningar och felanalyser lång. Men det är fullt möjligt att det blir ett ryskt nederlag. Vad som sedan väntar är omöjligt att spekulera i. Men ett är klart, ett nederlag kommer att ha omfattande konsekvenser och Putins ställning kommer att ifrågasättas.
Dimman är tjock och det är vanskligt att urskilja konturerna av vad som ännu kan vänta oss i det ryska anfallskriget. Jag har försökt sammanfatta de ryska felbedömningarna med uttrycket – collateral damage och räknat upp tre exempel på någonting Putin förmodligen inte hade räknat med eller ens tänkt på att kunde bli resultatet av hans aggression.
För det första: den finska och svenska Natoansökan, för det andra: Zeitenwende (vändpunkten) i tysk politik; och för det tredje: den ryska vapenindustrins förlorade heder.
Lagen om oavsiktliga konsekvenser (unintended consequences) spelar här en viktig roll. Hur som helst är den nordliga utvidgningen av Nato den minst signifikanta jämfört med att Ryssland nu har tvingat Tyskland att omorientera sin politik på ett dramatiskt sätt. Att ändra grundvalarna i landets politik är inte lätt och kräver vanligtvis tid eller en reell politisk chock.
Ett storkrig i Europa, oprovocerat och ytterst brutalt är en chock och ställer Europas största land med den största ekonomin och industrin inför fundamentala frågor. Såsom man i Sverige vet kräver upprustning inte enbart pengar utan tar tid. I Tysklands fall behövs det även ett grundläggande mentalitetsskifte.
Tyskland är märkt av historien. Samtidigt är Tyskland det land som genom Vergangenheitsbewältigung (hantering av det förflutna) på ett ärligt och mönstergillt sätt bemött sitt förflutna. Den tyska bördan har sammanfattats med uttrycket The German Angst : ett pacifistiskt sinnelag, neutralistiska tendenser – drömmen om ett stort Schweiz och en seg anti-amerikansk stämning. Att nu vända om och realisera die Zeitenwende är varken lätt eller snabbt gjort.
När förbundspresidenten Walter Steinmeier talar om en Epochenbruch (ett epokbrott) och den uppriktiga utrikesministern Annalena Baerbock i Warszawa försäkrar att Östeuropas säkerhet är Tysklands säkerhet är det inte tomma ord. Det är ställningstaganden som tas på allvar och förutsätter åtgärder. Men det kräver samtidigt någonting som är självklart i våra länder, att man accepterar landets vapenindustri som en källa till nationell säkerhet och innovation. Det torde inte finnas ett enda land i Europa förutom Tyskland, där en rad betydande universitetet har infört någonting som heter Zivilklausel , en frivillig överenskommelse att inte engagera sig i militär forskning eller samarbeta med försvarsindustrin.
När vi kritiserar Tyskland och speciellt den tyska tron att man med handel och kontakter med civilsamhället – Wandel durch Handel – kunde påverka Rysslands utveckling och binda Ryssland till den ”civiliserade världen,” för att använda Boris Jeltsins ord från tidiga 1990-talet, så bör det sägas att med undantag av energipolitik och försvar motsvarade det här även den finska synen och förhoppningar om samarbetet med det nya Ryssland.
Kriget har ändrat mycket . Det var få som trodde att Ryssland skulle ta steget ut till ett fullt krig. Det var få som trodde att Ukraina kunde motstå den ryska armén. Det var få som ens kunde tänka sig en enhällig reaktion av den samlade västvärlden. För en gångs skull formulerade sig den ryska propagandan väl när de på ett nedlåtande sätt talade om ”det kollektiva väst”. Men så blev det!
Listan med överraskningar och felanalyser är lång. Bara för att nämna några exempel som illustrerar katastrofen: Oberoende av rysk terrorbombning har de ryska flygstridskrafterna inte uppnått luftherravälde. Den ryska armén för krig som Röda armén utan hänsyn till egna förluster. Det här påminner om marskalk Georgi Zjukovs kända ord: ”käringarna föder nya” .
Men Putin har inte Stalins oändliga sibiriska divisioner såsom den stökiga mobiliseringen demonstrerade. Ryssland har helt enkelt inte en armé som Putins politik förutsätter. Efter att ha underskattat motståndaren och överskattat sina egna krafter har Putin manövrerat sig in i ett hörn och försöker med alla politiska medel nu nå en vapenvila för att kunna samla sina krafter och sen slå till än en gång. Ryssland kommer i den överskådliga framtiden att ha ett grannland i väst som är jämspelt militärt stark.
Det är svårt att begripa att överbefälhavaren och hans rådgivare inte tycks ha känt till den ryska vapenindustrins och hela samhällets beroende av västliga komponenter och elektronik. Notan blir hög. Den ensidiga satsningen på strategiska vapen kombinerad med korruption och allmän röta har underminerat den ryska armén. Vi blev alla vilseledda av försvarsminister Sjojgus pr-trick och de koreograferade manövrar som ständigt visades på tv, för att inte nämna de svulstiga paraderna på Röda torget.
Länder som Indien som under årtionden har köpt upp ryska vapensystem har nu fått beviset att varken ryska pansar eller flyg kan mäta sig med västliga vapen. Jag kallar detta för den ryska vapenindustrins förlorade ära som även markerar en allmän avindustrialisering.
Jag vill inte ens försöka staka ut vägen till normalisering, därför att detta krig måste kämpas till slut. Det kommer att avgöras på slagfältet. Det är otänkbart att Ukraina skulle gå med på en vapenvila eller dylikt som Ryssland genom alla kanaler försöker förorda. Kriget måste leda till en stabil fred som inte hotar brytas när Ryssland – med eller utan Putin – har hunnit samla sig och än en gång byggt upp sin ilska.
Redan under krigets första veckor talade den Moskvaorienterade ukrainska kyrkans överhuvud om Kain och Abel. Med andra ord om ett brödrakrig. Hatet som kriget har orsakat är enormt och det kommer att ta lång tid innan normalitet ens kan tänkas i förhållandet mellan dessa två länder.
Det är helt uppenbart att återuppbyggandet av Ukraina kommer att bli Europas största ekonomiska satsning sedan andra världskrigets slut. De talas om summor upp till en biljon euro. Både EU-kommissionens president Ursula von der Leyen och förbundskansler Olaf Scholz talar om en europeisk Marshallplan. Jag vet för Finlands del att industrin redan nu intensivt undersöker möjligheter att delta.
Men vad kan vi säga om Ryssland, som inte kommer att klara sig ur kriget utan följder?
En sak är klar, ett nederlag på slagfältet som är fullt möjligt och till och med sannolikt leder till konsekvenser och ifrågasätter Putins ställning. Mera än så lönar det sig inte att spekulera därför att vi helt enkelt inte vet mera eller kan urskilja genom dimman.
Finns det alls någon ljusstråle i den ryska katastrofen? Jag tror mig se tre faktorer som kunde och kommer att påverka det ryska samhället på ett positivt sätt: För det första är Ryssland fortfarande en marknadsekonomi med en seriös centralbank. För det andra finns det mat i Ryssland, även i de minsta byarna. Vi får inte glömma att februarirevolutionen 1917 utlöstes av hunger. I augusti 1991 fanns det brödköer i Moskva. Den tredje faktorn, som är förbunden med den första, är att alla ryska nationalekonomer är västligt utbildade, det vill säga det finns inga voodoo ekonomister som vill sätta i gång sedeltrycksmaskinen.
Til syvende og sist: Om Adolf Hitler var en anomali i tysk historia så presenterar Vladimir Putin ett kontinuum i rysk historia.
René Nyberg har gjort en lång karriär inom UM, bland annat som ambassadör i Moskva och Berlin under 2000-talets första decennium. Han har också skrivit flera böcker.
