KOLUMN / EBBA WITT-BRATTSTRÖM – Europas mångspråkiga själ

Skribenten är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

Nyligen har vi uppmärksammat 75-årsdagen sedan Auschwitz-Birkenau befriades. Två nya finländska böcker har uppmärksammat mig på att vi också borde tala om det judiska som en omistlig del av Europas bildningshistoria: diplomaten René Nybergs Sista tåget till Moskva: Två väninnor, två öden, en judisk familjehistoria och regissören Eva Odrischinskys Som alla andra: Min judiska familj och jag. Boktitlarna signalerar olikhet: farofylld flykt österut under brinnande världskrig (Nyberg), finlandssvensk judisk identitet (Odrischinsky). Ändå kompletterar de varandra.

I Finland kom judarna kring 1900 från det judiska bosättningsområde som Katarina II inrättade 1791, och som 1835 utvidgades till en bred korridor från Lettland till Ukraina. Nyberg skriver fängslande historia om denna ”världens största judestat. Därtill en personligt färgad biografi om hur hans mors kusin Mascha i sista stund räddar sig undan massmordet på lettiska judar 1941.

Nybergs mors släkt var ortodox och försköt henne 1937, då hon gifte sig vid med en kristen finländare. Det judiska morsarvet var en no go zone, men René Nyberg noterar att han enligt nazisternas raslagar i Nürnberg 1935, är ”blandras av första graden”.

Odrischinskys mor var svensk judinna, och Eva växer upp i gemenskap mellan judiska familjer i Helsingfors. Som tonåring revolterar hon, och förälskar sig i en PLO-politiker. När Evas tystlåtna mor oförklarligt tar sitt liv, söker sig dottern mot ”gåtan i mors inre”. Eva börjar studera jiddisch. Jiddisch är ett språk som följer judarnas historiska vandring. Före andra världskriget talades det av 12 miljoner människor, och Odrischinsky skriver att det är helande för att ”det tillåter en att tala många språk samtidigt och slippa akta sig för att blanda ihop sina språk”.

Och tvärtom, tänker jag: med germansk språkstam och slaviska, tyska, hebreiska, arameiska, romanska ord, var jiddischen en ingång till den mångspråkighet som karaktäriserade bildade judar. Kanske förstod judarna bättre än andra Europas mångspråkiga själ? Hannah Arendt kallade judarna det enda ”alleuropeiska folket”, påpekar Nyberg. 

”Det europeiska” utarmas som tanke när ”det judiska” definieras som något avvikande och främmande. Kvar blir ett hat mot vår gemensamma kulturhistoria, även kallat antisemitism.

YLIOPISTO / 2 / 2020 / 59