Kommentar till debatten om Svensk-finskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete

21 september 2016

• En gemensam missuppfattning gällande både den finska och svenska utredningen är att läsa rapporten som en vägkarta för Nato-medlemskap.
• Missförståndet är allvarligt och en grundläggande felbedömning av uppdraget. Det gäller inte argument för eller vägval hur man kunde ansluta sig till Nato. Nej, uppgiften är att stärka säkerheten. Beroende på omständigheter och utvecklingen i Europa och i Östersjöregionen kan – men behöver inte – Nato- medlemskap vara det rätta steget. Denna möjlighet håller i alla fall den finska regeringen öppen.
• Jag har upprepade gånger citerat Anna-Lena Laurén om att svenskarna är mera upprörda än oroade för Ryssland medan finländarna är mera oroade än upprörda. Låt mig göra det igen med färskt citat från Sveriges Radios program Konfliktfrån 11 september med rubriken ”Ryssland och rädslan” där vi båda medverkade.

• När Ryssland annekterade Krim var reaktionen i Finland enligt Anna-Lena Laurén: ”Ok, det hände och vi vet det här kan hända.” I Sverige var man enligt henne ”upprörd, hur kan det hända, hur är det här möjligt?” Så långt DNs och Hbls förträffliga korrespondent i Moskva.
• Det bör tilläggas att Rysslandsanalysen i båda rapporterna i det stora hela överen stämmer.
• Krister Bringéus tar i sin rapport grundligt itu med Finland – ”Finlandsaspekten ägnas skärskild uppmärksamhet” — och det på ett mera grundläggande sätt än den föregående rapporten. Samtidigt betonar Bringéus att man i Finland föredrar att inte bli en del av den svenska Natodebatten.
• Låt mig citera Krister Bringéus för att ge ett intryck av hans förmåga att förstå nyanser:
• ”I de finska resonemangen tänks alltså flera tankar samtidigt, utan att de nödvändigtvis uttalas. Man förväntar sig däremot att de kan tydas på svensk sida.”
  • Bringéus kommer även med följande korrekta observation om debatten i Finland.
    • ”Det bör uppmärksammas att man i den finska debatten kan inta en principiellt positiv hållning till Natomedlemskap, utan att för den skull mena att en ansökan är aktuell i dagsläget.”
  • Speciellt intressant är den mycket ingående beskrivningen av det ”i varande” finsk-svenska militära samarbete som enligt statsminsiter Lövens tal i Gullranda syftar till en operativ planering bortom fredstiden. Krister Bringéus talar om ett paradigmskifte. Det är självklart att utökat strategiskt djup i västlig riktning för Finland väger mera än tvärtom.
  • Frågan, är Finland sett ur svensk strategisk synpunkt periferi, som några skribenter i Sverige hävdar, eller såsom Bringéus elegant uttrycker sig: ”Finland skulle i en eventuell Östersjökris geografiskt ligga vid sidan om krisens epicentrum.”
  • Det lönar sig att ändra något på optiken. Från rysk synpunkt ligger fronten i Ukraina och Östersjön är en sidoshow. Men när vi talar om Östersjön närmar vi oss det ryska kärnlandet, St. Petersburg och det innersta i den ryska militära makten, andraslagsförmågan i Murmanskkustens fjordar. Återöppningen av den nedlagda basen i Alakurtti nära den finska gränsen kan enbart förklaras med behovet att skydda denna nexus av Rysslands militära makt från landsidan.
  • Bringéus tar upp en aspekt som även den finska rapporten lyfte fram och det gäller perspektiv skillnaden mellan å en sida Finland och Norge och å andra sidan Sverige.
    • ”Finland har precis som Norge en bred bilateral agenda med Ryssland och en lång land-/sjögräns, vilket Sverige inte har.”

Som Krister Bringéus betonar är de geografiska förutsättningarna och intresseriktningarna, om än likartade, inte identiska.

• Vidare vyer skadar aldrig. Naturligtvis är Östersjön och den södra Östersjön fokus för Sveriges försvarsplanering. Det förklarar även varför de finska F-18 Hornet attackerade och de svenska JAS 39 Gripen försvarade Gotland för några veckor sedan i en gemensam militärövning. Det är någonting ingen av oss kunde ha förerställt sig för bara några år tidigare. Snart byts rollerna och det är Gripen som angriper och Hornet som försvarar finsk mark.