Segrarna skriver historien, brukar det heta. När Sverige trots allt ändå närmar sig ett Nato-medlemskap görs nu försök att delvis skriva om berättelsen om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Ambitionen är att vinna poäng och att hamna på rätt sida av historien. Det är olyckligt.
Innan Dag Hammarskjöld 1953 utsågs till FN:s generalsekreterare var han en av två ministrar på Utrikesdepartementet. Hammarskjöld var således en av huvudarkitekterna till formandet av den svenska neutralitetspolitiken, vars ryggrad var den så kallade alliansfriheten.
I en nyutgiven bok om hans insatser som politiker, skriven av diplomaten Staffan Carlsson, beskrivs utförligt hur Hammarskjöld argumenterade för en stark västorientering. Trots det landade han i att det var rätt att ställa sig utanför Nato. I en artikel från 1951 skrev han att stå utanför det västliga militära samarbetet var ”det i vårt läge riktiga”.
Hammarskjölds principiella inställning var att det inte var historia och orubbliga principer som skulle styra utrikes- och säkerhetspolitiken, utan ”praktiska överväganden”. Han menade därmed att om Sovjetunionen skulle utgöra ett större hot mot Sverige skulle detta kunna ”tvinga in Sverige i det västallierade försvarssystemet”. Staffan Carlsson menar därmed att man kan se ”ett hammarskjöldskt släktskap också med Magdalena Andersson”.
I en annan nyutgiven bok, Vägen till Nato, skriver den finske veterandiplomaten René Nybergatt det nu som först var rätt tidpunkt för Finland och Sverige att söka medlemskap. ”Om man för tidigt argumenterar för en strategisk förändring av säkerhetspolitiken är det irrelevant, men om man försenar sig kan det vara fatalt”, skriver han.
När triumfatoriska utspel görs i syftet att teckna ett facit som ger tidiga krav på Nato-medlemskap rätt är det nödvändigt att se alla vinklar, även om en del i dag kan förefalla någorlunda döda. När Fredrik Reinfeldts alliansregering tillträdde 2006 var enbart hälften av dess partier för ett medlemskap, förändringen skedde inte förrän 2015 när både KD och C sa ja till Nato. Det största partiet i Ulf Kristerssons regeringsunderlag var negativt fram till våren 2022.
En given utgångspunkt har också varit att så länge det inte föreligger en bedömning som av akuta säkerhetsskäl kräver Nato-anslutning är den folkliga förankringen avgörande. Opinionen var länge starkt övervägande negativ till svenskt Nato-medlemskap. Av dessa skäl och av det såg likadant ut i Finland blev Sveriges vägval att istället söka samverkan utan medlemskap.
Man kan trots det vara kritisk mot att Nato-frågan inom socialdemokratin stelnade något och gick mot att bli en dogm. Samtidigt var det under tiden Peter Hultqvist var försvarsminister som Sverige tog stora steg in i Nato-samarbetet.
Historia skrivs när det föreligger någon typ av facit. Det tenderar att något grumla blicken på det förgångna; det kan vara svårt att få syn på förståelsen för samtiden i en given tid när man vet hur det sedan gick. Historikern Björn Lundberg förutspår i en tråd på Twitter därför en ”historiestrid de kommande åren”. Han ser också hur en politisk användning och förenkling av historien riskerar att bortse från en nödvändig förståelse för tidigare politiska vägval. Lundberg menar att formandet av en ny utrikespolitisk roll och nationell självbild ”kräver både eftertänksamhet och ödmjukhet” och en berättelse som tonar ner motsättningar och inte förstärker dem.
Säkerhetspolitik och frågan om Nato är komplext och bör betraktas så. Det är svårt att avgöra om det var rätt tid nu eller om det skulle gjorts tidigare. Det som står tämligen klart är att när det skedde var det utifrån praktiska överväganden. Precis som Dag Hammarskjöld förespråkade.
Markus Alexandersson
