Johanna Paulsson Ryttaren rider igen
Opus NR 130 2025
ATT FINLAND UNDER NÄSTAN 700 år (1157–1809) tillhörde Sverige är någonting som ofta glöms bort. Från 1809 till 1917 var storfurstendömet Finland i sin tur en del av det ryska riket. Vid den tid som Aulis Sallinens opera Ryttaren utspelar sig (kring 1500) är Finland alltså egentligen Sveriges östra rikshalva.
I fjol utkom den finländska diplomaten och Rysslandsexperten René Nybergs informationstäta essäbok Mellan Sverige och Ryssland (Förlaget, 2024) i svensk översättning. Med sina historiska betraktelser vill han belysa Finlands komplicerade läge mellan två stormakter under flera hundra år.
– Samtidigt försökte jag undvika att göra det fel som ofta görs: att man talar om Finland innan det ens fanns ett Finland. Det var viktigt för mig att inte falla i den här nationalistiska historieskrivningens fälla, förklarar Nyberg på telefon.
För att belysa den nära samhörigheten mellan Sverige och Finland som fördjupats ytterligare genom ett gemensamt Natointräde använder han sig av begreppen russkij mir och sjvedskij mir.
– Mina svenska vänner brukar häpna och säga att de inte har tänkt på saken så, men trots att lång tid har gått är Finland fortfarande kulturellt sett en del av den svenska världen. Och ryssarna förstår det här. För dem är det helt klart att Finland inte är en del av russkij mir – den ryska världen – eftersom vi varken är slaver eller ortodoxa.
Kulturens betydelse har i sammanhanget varit “enorm” menar Nyberg. Inte minst för att Finland lydde under svensk förvaltning och under 1700-talet kunde dra nytta av den kulturella utvecklingen under Gustav III. Samtidigt har behovet av att stärka den nationella självbilden sedan sekelskiftet 1900 varit påtagligt i Finland, både i förhållande till Sverige och Ryssland.
– Det var så att säga den andra utvecklingen som storfurstendömet Finland, på grund av sitt svenska
arv, utvecklade och det ledde naturligtvis till fantastiska saker. Tänk bara på Runeberg och sedan Sibelius! Man glömmer lätt bort det här i dag och det är få som känner till att Sibelius nästan alltid skrev brev på svenska till sin hustru, medan hon svarade på finska. Tvåspråkigheten var naturlig och genom det svenska språket och kulturen var anknytningen till Skandinavien och Sverige oerhört stark.
