Search
Generic filters
Filter by category
Select all
Text
Video
Audio
[svg-flag-image flag="gb" size="20" size_unit="px" inline="true"] English
[svg-flag-image flag="fi" size="20" size_unit="px" inline="true"] Suomi
[svg-flag-image flag="se" size="20" size_unit="px" inline="true"] Svenska
[svg-flag-image flag="de" size="20" size_unit="px" inline="true"] Deutsch
[svg-flag-image flag="ru" size="20" size_unit="px" inline="true"] PуссĐșĐžĐč
[svg-flag-image flag="pl" size="20" size_unit="px" inline="true"] Polskie
[svg-flag-image flag="lv" size="20" size_unit="px" inline="true"] Latvijas

Om Ryssland

Handelsgillets Historieklubb
29.10.2021

Den kĂ€nde Rysslandshistorikern Kristian Gerner sammanfattar den ryska utrikespolitiska traditionen pĂ„ ett markant sett. Ryssland kĂ€nner enbart tvĂ„ traditioner – Kazan eller Manchu. Med andra ord man annekterar, dominerar eller vid behov trakasserar en granne, precis som nĂ€r Ivan den FörskrĂ€cklige erövrade och inkorporerade det Kazanska khanatet 1552. Eller man aktar ett land som likvĂ€rdigt nĂ€r man ser sig tvunget att leva i ‘fredlig koexistens’ som med den starka Manchu-dynastin pĂ„ 1700-talet. Den senare kategorin omfattar idag enbart tvĂ„ lĂ€nder USA och Kina.

Ryssland har flera grannar – inalles fjorton – en nĂ„got annat land. Och Ryssland har problem med alla –– med undantag av Finland. Och det Ă€r enbart Finlands förtjĂ€nst! Grannskapet med China tillhör Manchu-kategorin, vilket inte utesluter problem. Ryssland har godkĂ€nt de forna sovjetrepublikernas sjĂ€lvstĂ€ndighet men inte deras suverĂ€nitet, med undantag av EU- och Natomedlemmarna Estland, Lettland och Litauen, vilket dock inte utesluter trakasserier.

Geografi spelar en viktig roll, som Finland sĂ„ vĂ€l kĂ€nner till. Stalins kĂ€nda ord till Paasikivi hösten 1939 har inte förlorat sin betydelse: ”Varken ni eller vi kan rĂ„ för geografin.” Men vĂ€rlden Ă€ndrar sig. Den geopolitiska tyngdpunkten i Norden har förflyttats norrut sedan andra vĂ€rldskriget. Det gĂ€ller inte mera Leningrads/Sankt Peterburgs sĂ€kerhet. Utan omrĂ„det utanför Murmansk, dĂ€r den ryska andraslagsförmĂ„gan Ă€r koncentrerad i ubĂ„tar bestyckade med interkontinentala missiler. Med andraslagsförmĂ„ga menas kapacitet för ett nukleĂ€rt hĂ€mndslag. Det Ă€r kĂ€rnan i vad som kallas terrorbalansen. Ingen av de tvĂ„ ledande kĂ€rnvapenmakterna har förmĂ„gan att desarmera den andra. Allt detta hĂ€r kan lĂ„ta fjĂ€rran idag nĂ€r det redan har gĂ„tt trettio Ă„r sedan kalla krigets slut. Men tyvĂ€rr, Ă€r det fortfarande aktuellt och absolut det viktigaste pelaren i tĂ€nkandet som styr dagens Ryssland.

NĂ€r Anna-Lena LaurĂ©n i sin lĂ€svĂ€rda bok Sammetsdiktaturen beskriver dagens Ryssland uppkommer frĂ„gan varför har Ryssland under Vladimir Putins tjugo Ă„r vid makten tagit denna vĂ€g. En vĂ€g bort frĂ„n demokrati och uppbyggnad av ett rĂ€ttssamhĂ€lle. Inte bara Boris Jeltsin men Ă€ven Putin talade om att Ryssland borde ansluta sig till den ”civiliserade vĂ€rlden” och Europa. LĂ„ter ofattbart idag, nĂ€r man förnimmer den ena bredsidan efter den andra mot liberala vĂ€rden etcetera.

Ryssland Ă€r ett land med svaga institutioner och en bristande tilltro till myndigheter. Det Ă€r ocksĂ„ ett land dĂ€r den hemliga polisen alltid – upprepar alltid – har haft en stark t.o.m. avgörande roll för bevarandet av makten. Steget mot demokrati och uppbyggnad av ett rĂ€ttssamhĂ€lle visade sig redan i ett tidigt skede allt för riskabelt för den nye presidenten Putin. Först tystnades televisionen, sedan visade makten sin knytnĂ€ve för oligarkerna som snabbt lĂ€t sig tĂ€mjas. Speciellt slĂ„ende Ă€r kontrasten i Putins tvĂ„ tal: pĂ„ tyska i Berlin inför Förbundsdagen 2001 och pĂ„ ryska i sĂ€kerhetspolitiska konferensen i MĂŒnchen 2007. Jag rĂ„kade sitta bredvid Carl Bildt och lyssnade pĂ„ Putin i MĂŒnchen. Bildts kommentar var trĂ€ffande: ”Nu blir amerikanarna förbannade och tyskarna skrĂ€mda.” Den följande talaren var den amerikanske försvarsministern Robert Gates som konstaterade att han har levat i ett kallt krig och inte vill uppleva ett nytt. Sen tillade han: Ӏven jag Ă€r en gammal spion, men har gĂ„tt igenom en ”omskolning” (re-education camp).

HĂ€rskaren i Kreml och hans starka förankring i de som idag kallas för siloviki, framför allt sĂ€kerhetspolisen FSB och inrikestrupperna som idag kallas nationalgarden, var inte beredd att överlĂ„ta de folkvalda eller medierna en roll som kunde begrĂ€nsa regimens suverĂ€nitet. — ApropĂ„ ordet suverĂ€nitet. Under början av Frihetstiden var ”souverainitet” kodordet för envĂ€lde. — DĂ€rmed var den europeiska vĂ€gen förebyggd. Och inte enbart den europeiska utan framför allt en rysk vĂ€g bort frĂ„n ett auktoritĂ€rt styre.

Utvecklingen i Ukraina Ă€r en av de viktigaste faktorerna för att begripa logiken i Kreml. Utsikten att Ukraina skulle gĂ„ en annan vĂ€g Ă€n Ryssland betraktades som ett reellt hot. Revolten i Kiev ledde till annektering av Krim och krigshandlingar i Östra Ukraina som fortsĂ€tter Ă€n idag. Utnötningskriget och den fortsatta fiendskapen mellan Moskva och Kiev har i mĂ„ngt och mycket skapat och format den ukrainska nationen. PĂ„ ett sĂ€tt hade Kreml rĂ€tt, Ukraina har utvecklat sig till en motpol till den moskovitiska regimen.
NÄgonting som Putin sjÀlv medger. Med andra ord, situationen Är lÄst och fortfarande eldfarlig.

Men som vi vet Ă€r pĂ„gĂ„ende kriget i och om Ukraina inte en bilateral affĂ€r. Det Ă€r uppenbart att den starka europeiska reaktionen till annekteringen av Krim och krigshandlingarna i Östra Ukraina överraskade Kreml. Angela Merkels mĂ„lmedvetna drag för att förankra reaktionen och motĂ„tgĂ€rder i den Europeiska unionen och i nĂ€ra konsultationer med USA var en framgĂ„ng. Logiken stĂ€mde helt med den finska synen och instinkterna. Även för oss Ă€r Ă€ndringar av grĂ€nser med vapenmakt oacceptabelt.

Det Ă€r slĂ„ende hur annorlunda slutsatserna – inte sjĂ€lva reaktionerna – var inför Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien i augusti 1968 och till Ukraina vĂ„ren 2014. Den sovjetiska maktdemonstrationen förskrĂ€ckte Finland och ledde under det lĂ„nga 70-talet till vad jag kallar för sjĂ€lv-Finlandisering. – betoning pĂ„ ordet ”sjĂ€lv”, dĂ€rför att Finland sjĂ€lvt var inte ”finlandiserat”. Vi fortsatte att interagera med Stalins eftertrĂ€dare och rodde frihandelsavtalet med EEC i hamn, ordnande KSSE toppmötet 1975 i Helsingfors och tackade nej till sovjetiska försvarsministerns, marskalk Ustinovs förslag om gemensamma manöver.

VĂ„ren 2014 var reaktionen en annan. Vi stĂ€rkte mĂ„lmedvetet vĂ„rt försvar, höjde beredskapen och skapa en underrĂ€ttelselagstiftning som kan jĂ€mföras med vĂ„ra nordiska grannar – och last but not least utvecklade ett militĂ€rt samarbete med Sverige med en intensitet som har överraskat oss alla. DĂ€rtill kommer nĂ€rmandet till Nato och ett utvecklat samarbete med USA.

Ukraina Àr utan tvivel Putins fatala fel och jÀmförbar med Brezjnevs inmarsch i Afghanistan 1979. Tio Ärs krig demoraliserade Sovjetarmén och introducerade droger i landet och bidrog till Sovjetregimens undergÄng. Skillnaden mellan det bankrutta Sovjetunionen och dagens Ryssland Àr dock slÄende. Bara för att nÀmna en faktor. Putins Ryssland har idag en krigskassa pÄ över 600 miljarder dollar. Men finns det nÄgonting annat som kunde grÀva marken under dagens makt i Ryssland? Jag förmodar att Covid och speciellt de stigande dödssiffrorna och den sensationellt höga överdödligheten kan komma att skaka regimen i dess grundvalar.

Ryssland var det första landet som fick fram ett vaccin mot covid-19. Redan namnet Sputnik V – den latinska bokstaven V-för victory – berĂ€ttar att denna vetenskapliga bragd fick frĂ„n första början en geopolitisk vinkling. I stĂ€llet för att ha systematiskt och med kraft vaccinera sin egen befolkning överlĂ€t Kreml uppgiften att lovprisa denna prestation Ă„t sin vĂ€l oljade propagandamaskin. Resultatet blev en enda stor katastrof. I och med att propagandisterna pĂ„ RT och Sputnik baktalade Pfizer-BioNTechs och Modernas vacciner höjdes inte tilltron till det ryska vaccinet, tvĂ€rtom. Vaccineringsgraden Ă€r fortfarande mycket lĂ„g. Omkring en tredjedel har lĂ„tit vaccinera sig och sjuktalen ökar och dödssiffrorna stiger.

Med allt det sagda Àr det viktigt att inte förlora perspektivet. Ryssland Àr och förblir en vÀrldsmakt och vÄr granne. OförutsÀgbar och tidvis labil. Samtidigt Àr det av ytterst vikt att inte underskatta landets grundlÀggande styrka. Fast Ryssland i mÄnget Àr en makt pÄ nedgÄng Àr det samtidigt en bestÀndig (persistent) makt med en stark armé och bevisad förmÄga att reagera snabbt och mÄlmedvetet plus kunna projicera militÀr kraft utöver sina grÀnser. I den amerikanska diskussionen om Ryssland i skuggan av Kinas utmaning, underskattas Ryssland lÀtt. Ryssland Àr inte enbart en brÄkstake (disrupter) utan en seriös militÀr motstÄndare med bÄde förmÄga och intentioner.

I rapporten Konsekvenserna av ett eventuellt finskt Natomedlemskap, en bedömning frĂ„n 2016 som Utrikesministeriet hade bestĂ€llt och dĂ€r jag var en av bedömarna, talas det om ”det geopolitiska dilemma som en oförutsĂ€gbar granne innebĂ€r” för Finland. I all korthet betyder det att det inte finns nĂ„gon lösning till det finska sĂ€kerhetsproblemet som Ryssland utgör. Ett dilemma Ă€r ett olösbart problem, som enbart kan hanteras men aldrig slutgiltigt lösas. Det krĂ€ver bland annat en öppen men samtidigt en förtrolig dialog med hĂ€rskaren i Kreml. Finland kan aldrig stĂ„ med ryggen vĂ€nd till Ryssland. SĂ€kerhetspolitik Ă€r varken juridik eller ingenjörsvetenskap.