Handelsgillets Historieklubb
29.10.2021
Den kände Rysslandshistorikern Kristian Gerner sammanfattar den ryska utrikespolitiska traditionen på ett markant sett. Ryssland känner enbart två traditioner – Kazan eller Manchu. Med andra ord man annekterar, dominerar eller vid behov trakasserar en granne, precis som när Ivan den Förskräcklige erövrade och inkorporerade det Kazanska khanatet 1552. Eller man aktar ett land som likvärdigt när man ser sig tvunget att leva i ‘fredlig koexistens’ som med den starka Manchu-dynastin på 1700-talet. Den senare kategorin omfattar idag enbart två länder USA och Kina.
Ryssland har flera grannar – inalles fjorton – en något annat land. Och Ryssland har problem med alla –– med undantag av Finland. Och det är enbart Finlands förtjänst! Grannskapet med China tillhör Manchu-kategorin, vilket inte utesluter problem. Ryssland har godkänt de forna sovjetrepublikernas självständighet men inte deras suveränitet, med undantag av EU- och Natomedlemmarna Estland, Lettland och Litauen, vilket dock inte utesluter trakasserier.
Geografi spelar en viktig roll, som Finland så väl känner till. Stalins kända ord till Paasikivi hösten 1939 har inte förlorat sin betydelse: ”Varken ni eller vi kan rå för geografin.” Men världen ändrar sig. Den geopolitiska tyngdpunkten i Norden har förflyttats norrut sedan andra världskriget. Det gäller inte mera Leningrads/Sankt Peterburgs säkerhet. Utan området utanför Murmansk, där den ryska andraslagsförmågan är koncentrerad i ubåtar bestyckade med interkontinentala missiler. Med andraslagsförmåga menas kapacitet för ett nukleärt hämndslag. Det är kärnan i vad som kallas terrorbalansen. Ingen av de två ledande kärnvapenmakterna har förmågan att desarmera den andra. Allt detta här kan låta fjärran idag när det redan har gått trettio år sedan kalla krigets slut. Men tyvärr, är det fortfarande aktuellt och absolut det viktigaste pelaren i tänkandet som styr dagens Ryssland.
När Anna-Lena Laurén i sin läsvärda bok Sammetsdiktaturen beskriver dagens Ryssland uppkommer frågan varför har Ryssland under Vladimir Putins tjugo år vid makten tagit denna väg. En väg bort från demokrati och uppbyggnad av ett rättssamhälle. Inte bara Boris Jeltsin men även Putin talade om att Ryssland borde ansluta sig till den ”civiliserade världen” och Europa. Låter ofattbart idag, när man förnimmer den ena bredsidan efter den andra mot liberala värden etcetera.
Ryssland är ett land med svaga institutioner och en bristande tilltro till myndigheter. Det är också ett land där den hemliga polisen alltid – upprepar alltid – har haft en stark t.o.m. avgörande roll för bevarandet av makten. Steget mot demokrati och uppbyggnad av ett rättssamhälle visade sig redan i ett tidigt skede allt för riskabelt för den nye presidenten Putin. Först tystnades televisionen, sedan visade makten sin knytnäve för oligarkerna som snabbt lät sig tämjas. Speciellt slående är kontrasten i Putins två tal: på tyska i Berlin inför Förbundsdagen 2001 och på ryska i säkerhetspolitiska konferensen i München 2007. Jag råkade sitta bredvid Carl Bildt och lyssnade på Putin i München. Bildts kommentar var träffande: ”Nu blir amerikanarna förbannade och tyskarna skrämda.” Den följande talaren var den amerikanske försvarsministern Robert Gates som konstaterade att han har levat i ett kallt krig och inte vill uppleva ett nytt. Sen tillade han: ”Även jag är en gammal spion, men har gått igenom en ”omskolning” (re-education camp).
Härskaren i Kreml och hans starka förankring i de som idag kallas för siloviki, framför allt säkerhetspolisen FSB och inrikestrupperna som idag kallas nationalgarden, var inte beredd att överlåta de folkvalda eller medierna en roll som kunde begränsa regimens suveränitet. — Apropå ordet suveränitet. Under början av Frihetstiden var ”souverainitet” kodordet för envälde. — Därmed var den europeiska vägen förebyggd. Och inte enbart den europeiska utan framför allt en rysk väg bort från ett auktoritärt styre.
Utvecklingen i Ukraina är en av de viktigaste faktorerna för att begripa logiken i Kreml. Utsikten att Ukraina skulle gå en annan väg än Ryssland betraktades som ett reellt hot. Revolten i Kiev ledde till annektering av Krim och krigshandlingar i Östra Ukraina som fortsätter än idag. Utnötningskriget och den fortsatta fiendskapen mellan Moskva och Kiev har i mångt och mycket skapat och format den ukrainska nationen. På ett sätt hade Kreml rätt, Ukraina har utvecklat sig till en motpol till den moskovitiska regimen.
Någonting som Putin själv medger. Med andra ord, situationen år låst och fortfarande eldfarlig.
Men som vi vet är pågående kriget i och om Ukraina inte en bilateral affär. Det är uppenbart att den starka europeiska reaktionen till annekteringen av Krim och krigshandlingarna i Östra Ukraina överraskade Kreml. Angela Merkels målmedvetna drag för att förankra reaktionen och motåtgärder i den Europeiska unionen och i nära konsultationer med USA var en framgång. Logiken stämde helt med den finska synen och instinkterna. Även för oss är ändringar av gränser med vapenmakt oacceptabelt.
Det är slående hur annorlunda slutsatserna – inte själva reaktionerna – var inför Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien i augusti 1968 och till Ukraina våren 2014. Den sovjetiska maktdemonstrationen förskräckte Finland och ledde under det långa 70-talet till vad jag kallar för själv-Finlandisering. – betoning på ordet ”själv”, därför att Finland självt var inte ”finlandiserat”. Vi fortsatte att interagera med Stalins efterträdare och rodde frihandelsavtalet med EEC i hamn, ordnande KSSE toppmötet 1975 i Helsingfors och tackade nej till sovjetiska försvarsministerns, marskalk Ustinovs förslag om gemensamma manöver.
Våren 2014 var reaktionen en annan. Vi stärkte målmedvetet vårt försvar, höjde beredskapen och skapa en underrättelselagstiftning som kan jämföras med våra nordiska grannar – och last but not least utvecklade ett militärt samarbete med Sverige med en intensitet som har överraskat oss alla. Därtill kommer närmandet till Nato och ett utvecklat samarbete med USA.
Ukraina är utan tvivel Putins fatala fel och jämförbar med Brezjnevs inmarsch i Afghanistan 1979. Tio års krig demoraliserade Sovjetarmén och introducerade droger i landet och bidrog till Sovjetregimens undergång. Skillnaden mellan det bankrutta Sovjetunionen och dagens Ryssland är dock slående. Bara för att nämna en faktor. Putins Ryssland har idag en krigskassa på över 600 miljarder dollar. Men finns det någonting annat som kunde gräva marken under dagens makt i Ryssland? Jag förmodar att Covid och speciellt de stigande dödssiffrorna och den sensationellt höga överdödligheten kan komma att skaka regimen i dess grundvalar.
Ryssland var det första landet som fick fram ett vaccin mot covid-19. Redan namnet Sputnik V – den latinska bokstaven V-för victory – berättar att denna vetenskapliga bragd fick från första början en geopolitisk vinkling. I stället för att ha systematiskt och med kraft vaccinera sin egen befolkning överlät Kreml uppgiften att lovprisa denna prestation åt sin väl oljade propagandamaskin. Resultatet blev en enda stor katastrof. I och med att propagandisterna på RT och Sputnik baktalade Pfizer-BioNTechs och Modernas vacciner höjdes inte tilltron till det ryska vaccinet, tvärtom. Vaccineringsgraden är fortfarande mycket låg. Omkring en tredjedel har låtit vaccinera sig och sjuktalen ökar och dödssiffrorna stiger.
Med allt det sagda är det viktigt att inte förlora perspektivet. Ryssland är och förblir en världsmakt och vår granne. Oförutsägbar och tidvis labil. Samtidigt är det av ytterst vikt att inte underskatta landets grundläggande styrka. Fast Ryssland i månget är en makt på nedgång är det samtidigt en beständig (persistent) makt med en stark armé och bevisad förmåga att reagera snabbt och målmedvetet plus kunna projicera militär kraft utöver sina gränser. I den amerikanska diskussionen om Ryssland i skuggan av Kinas utmaning, underskattas Ryssland lätt. Ryssland är inte enbart en bråkstake (disrupter) utan en seriös militär motståndare med både förmåga och intentioner.
I rapporten Konsekvenserna av ett eventuellt finskt Natomedlemskap, en bedömning från 2016 som Utrikesministeriet hade beställt och där jag var en av bedömarna, talas det om ”det geopolitiska dilemma som en oförutsägbar granne innebär” för Finland. I all korthet betyder det att det inte finns någon lösning till det finska säkerhetsproblemet som Ryssland utgör. Ett dilemma är ett olösbart problem, som enbart kan hanteras men aldrig slutgiltigt lösas. Det kräver bland annat en öppen men samtidigt en förtrolig dialog med härskaren i Kreml. Finland kan aldrig stå med ryggen vänd till Ryssland. Säkerhetspolitik är varken juridik eller ingenjörsvetenskap.
