Den finska mardrömmen

Print Friendly, PDF & Email

Peter Wolodarski, Dagens Nyheter

Krisen vid den finsk-ryska gränsen sker mot bakgrund av anfallskriget i Ukraina. Det påverkar hela Norden.

René Nyberg är en av Finlands mest erfarna diplomater. Hösten 2000, precis innan han skulle tillträda som ambassadör i Moskva, åkte han på ett studiebesök för att se gränsen mellan USA och Mexiko. (The Barometer – Does Finland still have a partner on the other side of the border?)

Det Nyberg upplevde beskrev han nyligen i ett tal som en ”finländsk mardröm”. Amerikanerna fanns på plats med myndighetspersonal och adekvat utrustning för en gränsstation. Men på andra sidan var det öde. Där fanns bara en mexikansk agga.

Två länder samsades om en gräns. Men bara en av staterna brydde sig om att upprätthålla den.

För en finländsk diplomat har detta en alldeles särskild mening. Landets längsta gräns är 1 340 kilometer, och löper mot Ryssland.

Den som har Putinregimen bredvid sig förstår betydelsen av att ha en fungerande gräns.

Två grannstater måste inte älska varandra. De behöver inte samarbeta nära. Det krävs inte att de är överens om politiska frågor. Men ett minimum är att gränsen mellan dem respekteras och upprätthålls – av bägge parter.

Just nu sker det inte. Under senhösten har varningssignalerna blivit allt er, och den finländska statsledningens slutsatser är tydliga: Ryssland utnyttjar gränsen för att bedriva ett slags hybridkrig mot Finland.

Den som har Putinregimen bredvid sig förstår betydelsen av att ha en fungerande gräns

Det sker genom att den ryska säkerhetstjänsten FSB och dess underleverantörer transporterar asylsökande till gränstrakten – och sedan knuffar iväg dem mot Finland, landet som enligt internationella rankningar är ”världens lyckligaste”.

Eftersom den ryska regimen ser humanitära hänsyn som ett svaghetstecken, så har Kreml inga som helst problem med att utnyttja verkligt mänskligt lidande för att skapa problem. Kanske kan det sätta ett grannland i gungning. Kanske kan det avleda fokus från kriget i Ukraina. Det är så diktaturen opererar. I synnerhet eftersom Ryssland numera betraktar Finland som en fiende.

Men frågan gäller inte bara hur en brutal regim hänsynslöst utnyttjar yktingar för att uppnå sina mål. Oron i Finland, som är fullt legitim, är att Ryssland använder situationen för att föra verkliga säkerhetsproblem över gränsen. Exakt vilka som försöker ta sig igenom är svårt att veta. Men de finländska myndigheterna ser klara risker om kaos uppstår. I veckan beslutade regeringen att stänga alla övergångar vid östgränsen
utom Raja-Jooseppi längst i norr.

Det är en exceptionell åtgärd. Statsminister Petteri Orpo varnade i riksdagen för att läget kan förvärras och tackade oppositionspartierna för det enhetliga stödet bakom beslutet: ”Finland kan inte påverkas, Finland kan inte fås att vackla”, sa han.

Veterandiplomaten René Nyberg befarar att gränsen mellan Finland och Ryssland kan komma att stängas helt.

”En stängd gräns verkar som en anomali, särskilt eftersom vi har vant oss vid en öppen gräns. Men en öppen gräns är ett undantag i Rysslands historia”, noterar Nyberg.

Det är inte första gången som Ryssland använder yktingar för att sätta press på Finland – något motsvarande pågick också Men den gången upphörde problemet efter att president Niinistö tagit upp saken med dåvarande premiärministern Dmitrij Medvedev.

På den tiden hade Ryssland fortfarande klara ekonomiska intressen av en fungerande relation med Finland, det pågick en omfattande handel mellan länderna. I dag är Ryssland isolerat och tycks inte ha något emot att isolera sig ytterligare.

Att transportera människor i stor skala mot gränsen uppnår fera syften.

Kreml visar att man kan störa Finland. Regeringen i Helsingfors kläms mellan humanitära hänsyn och nationell säkerhet. Och aktionen kan framkalla allvarliga interna politiska motsättningar, vilket riskerar att undergräva nationell sammanhållning – avgörande i en tid av krig och instabilitet.

Det finns inget enkelt svar på hur Finland ska hantera situationen. Men landets medborgare vet bättre än några andra i Norden vad ett hot från öst kan innebära. Eller som president Niinistö tidigare uttryckt saken: ”Vi är inte rädda, men vi är helt och hållet vakna.”

Den otäcka slutsatsen är att kriget fyttat närmare vår del av Europa

Man skulle också kunna lägga till: Finland är inte ensamt i detta. Ett hot mot landet är ett hot mot hela Norden och en angelägenhet för såväl Nato som EU, vars yttre gräns nu testas.

Den otäcka slutsatsen är att kriget yttat närmare vår del av Europa.

Anfallskriget som Ryssland bedriver begränsar sig inte till Ukraina. Det sker på en större yta, även om medlen som brukas inte nödvändigtvis är militära.

Sabotagen mot kablarna i Östersjön är en del av samma utveckling. Hybridkrigföringen tar sig många uttryck, och Kreml yttar fram positionerna där man ser möjligheter att pröva omvärldens sårbarhet. I vårt absoluta närområde växer därför spänningarna.

Att både Sverige och Finland engagerat sig så mycket för Ukraina är ett uttryck för solidaritet. Men vår egen nationella säkerhet är också beroende av att Kiev förmår att trycka tillbaka Ryssland.

Om Kreml lyckas i Ukraina ökar riskerna för alla grannstater, och inte minst för området kring Östersjön. Sverige har redan höjt sin beredskap och satt igång mängder av åtgärder för att höja tröskeln för en angripare. Krisen längs den finsk-ryska gränsen väcker två allvarliga frågor: gör vi själva tillräckligt och gör vi det snabbt nog?