Folketinget, Köpenhamn
Finland i profil
27 november 2017
I år firar vi flera jubileer. Förutom hundra år sedan Finland blev självständigt har det gått hundrafemtio år sedan Marskalken av Finland Gustav Mannerheim föddes och fem hundra år sedan Martin Luther spikade upp sina teser vid slottskyrkan i Wittenberg.
Det var det danska korståget mot Estland och det svenska korståget mot Finland som knöt dessa länder till den västliga civilisationen. Den sekellånga kampen om herraväldet i Norden mellan svenskar och danskar påverkade även den finska rikshalvan. Folktraditionen talar om jutarnas rövartåg i kustbyarna. Estlands huvudstad Tallinns namn vittnar fortfarande i betydelse av Taanilinn, ”den danska staden” om slaget där Valdemar Segersäll år 1219 såg den röda flaggan med vita korset som ett järtecken på himlen. Hundra år tidigare hade biskopen i Lund upphöjds till ärkebiskop över Norden. Och det var i Lunds domkyrka där påven Franciskus för ett år sen deltog i en historisk gudstjänst för att högtidlighålla reformationen.
Norden utgör fortfarande den mest lutherska delen av världen. Det ger en skärskild prägel åt våra länder, såväl Danmark som Finland. Oberoende av samhällets sekularisering kännetecknar detta kulturarv alltjämt våra länder även – och ofta – på ett omedvetet sätt.
Det är inte lätt att jämföra gamla kungariket Danmark och hundra åriga republiken Finland. Både geografiskt och historiskt är distansen stor. Men när jag beundrar minnestavlan på det finska residensets vägg i Köpenhamn krymper avståndet. Bankiren Paul Hageman sålde sin ståtliga villa åt den finska regeringen efter att hans ende son löjtnant Jørgen Hageman hade stupat på Hangöfronten sommaren 1941.
Låt mig försöka med hjälp av två viktiga filmer fördjupa perspektiven och skillnaderna mellan våra länder.
Filmen Under sandet nominerades för en Oscar som bästa utländsk film 2017. Berättelsen om blutjunge tyska krigsfångar som röjer minor på Jyllands sandstrand under befäl av en sträng dansk fältväbel är en vacker, grym men mänsklig film.
För några veckor sedan hade den i rad redan tredje filmatiseringen av Väinö Linnas roman Okänd soldat från 1954 sin premiär i Finland. Under första veckoslutet efter premieren hade rekordmånga åskodare sett filmen – 172 000. Den första filmatiseringen från 1955 sågs av tre miljoner finländare. Det är en ikonisk berättelse om en maskingevärkompanis öden under fortsättningskriget 1941-44. Bokens betydelse för det kollektiva psyket i efterkrigs-Finland kan inte överbetonas. T.o.m. mina dottersöner som ännu inte har nått tonårsåldern känner igen repliker från boken.
Det är naturligtvis geografin som utgör den avgörande skillnaden. Danmark och det danska samhället uthärdade och överlevde ockupationen intakt. Men Finland överlevde enbart på grund av att ha kämpat och därmed undvikit ockupation. När kriget i Europa tog slut våren 1945 hade bara tre huvudstäder av krigsdeltagande länder undkommit ockupation: Helsingfors, London och Moskva. Marskalk Mannerheim som överbefälhavare och sedan augusti 1944 även republikens president ledde Finland ur kriget.
Om smärtgränsen för det ockuperade Danmark var jødeforfølgelserne aktualiserades hotet aldrig för finska judar. Fast Finland hade allierat sig med Belsebub för att bekämpa djävulen antog Finland aldrig Belsebubs värderingar. Marskalk Mannerheim hedrade de stupade judiska soldaternas minne med att på självständighetsdagen den 6 december 1944 besöka synagogan i Helsingfors. Som första krigsdeltagande land i Europa skred Finland till parlamentsval redan i mars 1945 – när de Allierade ännu var allierade och förespråkade fria val. Röda armén utrymde Bornholm i april 1946 men först i januari 1956 återlämnade Sovjetunion den enligt vapenstilleståndsavtalet från september 1944 arrenderade marinbasen i Porkala, som låg bara trettio kilometer väst om Helsingfors. Med facit i hand vet vi att Finland inte missade ett ända europeiskt integrationståg. Medlemskap i den Europeiska Unionen 1994 var en homecoming med en viktig säkerhetspolitisk dimension för Finland när medlemskap i EU för t.ex. Sverige gällde i första hand säkrandet av de ekonomiska intressena.
Symboliskt bestyrktes försoningen mellan Finland och Ryssland med att den nyvalde ryska presidenten Vladimir Putin år 2001 lade ned en krans vid Hjältekorset och marskalk Mannerheims grav i Helsinfors. Det markerade på många sätt slutet av en era. Finland skulle aldrig ha kunnat nå en punkt där hatfyllda känslor hade försvunnit om den finska armén inte hade lyckats att skydda civilbefolkningen. Finland förlorade 90 000 stupade, 150 000 sårades men enbart två tusen civila miste livet och de flesta i bombardemangena av Helsingfors. Detta märkvärdiga fenomen är helt unikt bland Rysslands grannar.
President Mauno Koivisto var känd för sin sarkastiska humor och kunde förträffligt sammanfatta komplicerade sammanhang. Koivisto kommenterade obetänksam kritik gällande Finlands förhållande till Sovjetunionen torrt: ”Påståenden att Finlands ställning har försvagats utgår väl från att utgångsläget hösten 1944 var starkt.” – Det var allt annat än starkt. Att hitta sin nya plats som granne till den segerrika supermakten och samtidigt söka vägen tillbaka till Norden och Europa var både lång och svår. Det krävde en målmedveten politik gentemot Stalins arvtagare och såsom Henry Kissinger i ett bakgrundspapper för president Richard Nixon inför president Urho Kekkonens besök 1970 träffsäkert konstaterade: ”Keeping the Soviets convinced is a never ending task.”
***
Dagens Ryssland är ett otillfredsställt rike som har problem med de flesta av sina fjorton grannar, dock med ett viktigt undantag – Finland. Ryssland har världens längsta landgräns och gränsen mot Finland, 1 300 km är Rysslands längsta gräns med EU. Gränsen är Rysslands stabilaste och mest välskötta. Gränskontrollen vid den finsk-sovjetiska/ryska gränsen har fungerat prickfritt sedan slutet av 1950-talet, och antalet gränspasseringar är stort. Den oväntade och opåkallade gränskränkningen i norra Finland (och Norge) i slutet av 2015 när tredjelandsmedborgare tilläts utan visum passera gränsen överraskade Finland (och Norge) totalt. För att citera en bedömning beställt av finska utrikesministeriet 2016 om Konsekvenserna av ett eventuellt finskt Natomedlemskap, och som jag var med om att författa, var denna episod ett exempel på ”Rysslands benägenhet att skapa problem, sedan dra maximal nytta av situationen och erbjuda sig att hantera problemet utan att nödvändigtvis lösa det.”
Spänningen runt Östersjön i luften och på havet har inte sitt ursprung i området utan är en reflektion av utnötningskriget i östra Ukraina som har ändrat mycket i Europa. Med en dos självkritik bör det medges att Finland mestadels hade fel när vi gav Estland råd – unsolicited advice. EU-medlemskap hade stor säkerhetspolitisk vikt för Finland men ett utsatt land som Estland behövde mera. Idag är de baltiska staternas Nato-medlemskap en viktig stabilitetsfaktor i Östersjöregionen.
Krimkriget 1853-56 heter fortfarande Ålandskriget i Finland där de brittiska och franska flottorna förstörde fästningarna på Åland, bombarderade Kronstadt och Sveaborg. Parallellen med Svarta havet är historiskt grundad fast världen är en annan idag. Den ryska utgångspunkten i vår del av världen förblir i första hand säkerheten för St. Petersburg och Murmanskkusten, där Rysslands andraslagsförmåga med de med interkontinentala raketer bestyckade ubåtarna är baserade. Ingenstans ligger vitala ryska anläggningar närmare Rysslands gränser än i Nordväst och Östersjöområdet. Naturligtvis bör vi och kan vi inte glömma Kaliningrad. Men det är inte vägen till Smolensk, inte heller Karelska näset som oroar ryska generalstaben. Det är risken att teknologisk utveckling blottställer landets andraslagsförmåga som utgör grunden till Rysslands supermaktstatus.
Den ryska synen på Norden är mycket traditionell, tydligt konservativ och djupt förankrad i historien. Därför inser ryssarna att Finland tillhör den skandinavisk- svenska kulturkretsen – švetski mir och inte den ryska – russki mir. Min hittills bästa missade tweet är från 2012. Jag var fortfarande anställd av den finska industrin och kunde inte ta mig friheten att förmedla Carl Bildts odödliga ord på den svenska ambassaden i Moskva. Med hänvisning till varjagernas bravader på 1000-talet konstaterade Carl Bildt att Sveriges viktigaste bragd förblir grundandet av den ryska staten.
Avgörande för att Finland överlevde var enligt George F. Kennan det finska motståndet och Sverige. Folkkommissarien för utrikes ärenden Vjatjeslav Molotov utbrast till ett svenskt statsråd i september 1940: ”Finska kriget, det var ju ert krig.” Han hänvisade till Sveriges roll som förmedlare och det materiella och moraliska stödet Finland fick från Sverige efter Stalins attack i november 1939. Det var vinterkriget som placerade Finland på Stalins karta.
Finland och Norge är två nordiska länder som har vitala bilaterala intressen att bevaka gentemot Ryssland. Situationen är annorlunda för Sverige och även för Danmark, dock utan att förbise den arktiska dimensionen. Det var därför av central relevans för Finland att upprätthålla dialogen med Moskva även efter annekteringen av Krim och krigshandlingarna i Ukraina. När president Sauli Niinistö i augusti 2014 flög till Sotji var han den första EU-ledaren som träffade den ryska presidenten. Resan innehöll sina risker men Niinistö koncentrerade sig på Ukraina och han fortsatte resan direkt till Kiev för att träffa den ukrainska presidenten Petro Porosjenko. Niinistö har systematiskt upprätthållit kontakten med Putin genom telefonsamtal och korta visit. I somras besökte Putin operafestivalen i Nyslott.
Upptrappad militär aktivitet innehåller alltid risker. Kriget i Ukraina har förändrat situationen i Europa och föranlett ett långt gående nytänkande i Europa speciellt gällande behovet av ett territorialförsvar. Jag hänvisar även till den danska regeringens färska förslag till ett nytt seksårigt forsvarsforlig och den danska insatsen i Baltikum och under kommande månader i Estland.
I Finland ifrågasattes aldrig territorialförvaret eller allmän värnplikt. Samarbete med Nato och utvecklingen av partnerskapet med Nato har haft en stor roll i vidmakthållandet av den finska förvarsförmågan. Men deltagandet i internationella operationer i Kosovo eller Afghanistan förändrade inte Finlands prioritet att stärka sitt eget territorialförsvar.
Som redan antytts har utvecklingen varit snabb. Beslutet att ingå i ett intensivt militärt samarbete mellan Finland och Sverige har framskridit raskt och resultaten låter sig visas. De finska och svenska försvaren förbereder sig för realistiska scenarier och skapar sig handlingsfrihet för att kunna agera tillsammans i fall det behövs. Detta samarbete innebär ett viktigt paradigmskifte. Samarbetet med Finland har fått en särställning för Sverige fast vi förhandlar inte om eller förbereder en försvarsallians. Den finska försvarspolitiken förbereder sig idag för att ge hjälp och att ta emot hjälp. Traditionellt ger Sverige inga garantier och ber inte om garantier. Enligt Sveriges statsminister Stefan Löfven syftar det militära samarbetet med Finland till ”operativ planering för situationer bortom fredstida förhållanden”.
Det finns en paradox, det vill säga en skenbar brist på logik i ländernas sätt att förhålla sig till ett medlemskap i Nato, även om båda ländernas försvarsmakter i lika hög grad är kompatibla med Nato. Den svenska regeringen överväger inte ett medlemskap. Den finska regeringen utesluter däremot inte möjligheten att söka medlemskap.
***
Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig eftersom den inte har någon slutpunkt, ingen slutgiltig lösning – finalité. Finlands geopolitiska dilemma, det vill säga det olösliga problemet förblir den oförutsägbara grannen. Då man inte kan lösa detta dilemma, måste man kunna hantera det.
