Nordiska journalistkursen
14.3.2026
Vi skidade med familjen i Västra Lappland i mars. Vår sjuåriga dotterson
ville titta på TV-nyheter med mig och kunde peka riktigt på
väderleksrapportens kartor var Helsingfors och var Kolari, mittemot Övre
Torneå, låg. Men sedan undrade han vad det stora området ”på andra
sidan” var. – Ryssland min son, Ryssland. Den stora och beständiga
grannen.
Den svenske statsvetaren Krister Wahlbäck kallade sitt magistrala verk
om Finland Jättens andedräkt. Den känner vi ständigt, fast mycket har
förändrats även efter kalla krigets slut.
Gränsen mellan Rom och Bysans har inte ändrat sig under de gångna
sju seklen. Den finska östgränsen och även den norska gränsen i norr
har i praktiken inte rört sig väsentligt. Samma kan även observeras i
Baltikum och Polen. Den ryska propagandan har under de sista
årtiondena åter tagit upp den gamla parollen russki mir – den ryska
världen – som grunden för sina imperialistiska ambitioner och motiven
att skydda den rysktalande befolkningen som hamnat utanför dagens
ryska gränser.
Det var lätt redan för tio år sedan att lugna ner de alltför ivriga ryska
observatörerna med att påpeka att Finland inte är en del av russki mir, vi
tillhör den svenska världen sjvedski mir. Och detta tack vare Martin
Luther och Gustav Vasa, eller borde man säga tack vare Gustav Vasa
och Martin Luther. Det var och är fortfarande ett argument som ryssarna
accepterar. Ett argument som inte stöter på patrull, tvärtom.
Finland är idag det enda EU- och Nato-landet som har stängt sin gräns
till Ryssland. Det finns fortfarande en gränsövergång som är öppen i
Norge, Storskog. Samma gäller Estland, Lettland, Litauen och Polen.
Det finska beslutet att 2023 stänga gränsen överraskade förmodligen
Ryssland. Men erfarenheterna med hybridoperationer, där man sedan
årsskiftet 2015–2016 upprepade gånger skickade så kallade flyktingar
utan visum över gränsen till Norge och Finland, ledde till detta radikala
beslut. Bara godstrafik på räls av icke-sanktionerade varor tillåts idag till
exempel gödsel och ammonium.
Inte ens på 1920-talet, då förhållandena var svåra och kyliga, var
gränsen helt stängd. Samma gäller politiska kontakter.
Generalkonsulaten har stängts, med undantag av det ryska konsulatet i
Mariehamn på Åland som baserar sig på ett specialavtal från 1940 och
ingår i fredsavtalet 1947, men ambassaderna är på plats. Kontakterna är
minimalt formella. Samma gäller Gränsbevakningen som upprätthåller
praktiska kontakter, men inte mer.
Grannen kommer inte att försvinna, det vet vi, och det finns ingen
återgång till business as usual. Men mycket har hänt och det är
vanskligt, till och med omöjligt, att försöka förutse framtiden. Det är
lönlöst att spekulera om vem som kunde efterträda Putin. Det är omöjligt
att idag veta hur och när kriget slutar.
Jag har länge och offentligt påstått att kriget avgörs på slagfältet. Det är
pinsamt att notera att Putin instämmer med mig. Men samtidigt utgår jag
ifrån att kriget inte tar slut förrän efter ett maktskifte i Kreml. Ändå är det
för tidigt att förmoda att kriget slutar i vad Biden för fyra år sedan angav
som mål – strategic defeat av Ryssland. En syn och ett mål hans
efterträdare inte delar, tyvärr. Ändå är det vanskligt att förutse vad seger
och förlust i detta krig betyder. En beständig vapenvila, som inte är i sikt,
skulle redan betyda något av en avvärjningsseger för Ukraina men
ingenting Kreml kunde kalla för en seger. Det skulle förmodligen tvinga
Ryssland att delvis demobilisera. Vad som då kommer att hända i
Ryssland är svårt att förutspå, förutom att det med säkerhet skapar
oroligheter och då tränger bitterheten fram till ytan.
Däremot tror jag inte att Ryssland splittras, men om och när
penningflödet till Tjetjenien sinar kommer Norra Kaukasus att revoltera.
Det femte krigsåret visar att Ukraina är kapabelt att inte bara försvara sig
utan även att med vapen från sin egen växande vapenindustri tillfoga
fienden smärtsamma förluster. Det är inte tomt prat att kalla förstörelsen
av den ryska oljeindustrins exportkapacitet som en form av sanktioner,
för att citera Zelenskyj.
Som sagt tror jag inte att Ryssland är berett att sluta kriga innan
maktförhållandena i Kreml har ändrats. Det är helt lönlöst att ens fråga
sig vem som kunde efterträda Putin. Det enda scenariot som jag kan
tänka mig är Stalins död. Och då vet vi att efterträdaren inte blev
efterträdaren utan att landet gick igenom en osäker övergångsperiod
innan Chrusjtjov säkrade sin ställning, men bara för knappt tio år.
Osäkerheten är alltid otrevligt när vi kommer ihåg att Ryssland är den
andra kärnvapenmakten. Kontrollen av kärnvapen är utan vidare den
viktigaste säkerhetsfrågan. Så var det 1991 och så är det även nu och i
en framtida situation av maktskifte i Kreml.
Ur finsk synvinkel som grannland är kaotiska förhållanden det mest
hotande. Om dock vi kommer väl ihåg att implosionen av Sovjetväldet
INTE, upprepar INTE, ledde till flyktingrörelser i riktning väst. De enda
som kom var i vårt fall somalier som hade studerat i Moskva och
Leningrad.
Men fakta är att det är den ukrainska armén som idag är den mest
effektiva avskräckningen Europa har. Och det ligger i vårt intresse att
stöda och beväpna den ukrainska armén. Det är inte svårt att utveckla
tanken vidare och påstå att ett strategiskt nederlag för Ryssland, med
alla osäkerhetsmoment inräknade, stärker vår avskräckning, även med
risker som det medför.
Att ersätta den sviktande amerikanska avskräckningen som i slutändan
grundar sig på kärnvapen är näst till omöjligt. Men en förstärkt europeisk
konventionell förmåga räcker långt. Här kommer Ukrainas militära styrka
att spela en viktig roll. Med andra ord: Ukrainas förmåga att tvinga
Ryssland till en vapenvila och till och med längre är svaret vi letar efter