Läs den originala texten på HBL.fi »
Debatt
Ukraina har inte bara försvarat sig – det har också utvecklat en egen vapenindustri som levererar avancerad utrustning till fronten. Det går inte längre att förhandla utan att Ukraina sitter vid förhandlingsbordet, skriver René Nyberg.
I dag, den 24 februari, har Ryssland fört ett krig i fyra år mot Ukraina. Det är längre än Stalins stora fosterländska krig mot Hitler. Och vi skönjer inget slut.
I mångt och mycket har Vladimir Putin skapat den ukrainska nationen i detta brödrakrig. När han i sina pseudohistoriska lektioner 2021 karaktäriserade Ukraina, inte bara som en konstgjord skapelse utan som ett anti-Ryssland, avslöjade han krigets drivkraft.
Ukraina hade valt en annan väg och det måste förhindras. Efter fyra krigsår är bitterheten enorm. De pågående terrorbombningarna av Ukrainas städer för tankarna till belägringen av Leningrad, där tyskarna försökte svälta och frysa ihjäl invånarna. Vad vi nu ser är någonting motsvarande.
Det leder tanken till en ukrainsk-rysk ordlek: Holodomor – den av Stalin förorsakade hungerdöden (holod betyder svält på ukrainska, men köld på ryska) – har nu blivit ett ett försök till holodnyj mor, den kalla döden. Men varken allierade bombardemang av tyska städer eller Stalins bombräder mot Helsingfors i februari 1944 avgjorde kriget och även belägringen av Leningrad hävdes.
Det största kriget i Europa sedan andra världskriget är i ett stadium där fronten knappast rör sig och större genombrott väntas inte. En stagnerad front betyder inte att kriget inte pågår på fullt, tvärtom.
Mer eller mindre pålitliga uppskattningar talar om 800–1 200 stupade och sårade ryska soldater varje dag. Siffran 35 000 per månad nämns. Det ukrainska målet är, med president Zelenskyjs ord, 50 000 dödade ryssar per månad. Det skulle i praktiken upphäva Rysslands ständigt pågående rekryteringar.
Även Ukraina kämpar med brist på soldater och lider ständigt förluster, men klart mindre än Ryssland.
Fast det länge har varit uppenbart att Putins Ryssland är berett att lida stora förluster och skicka dåligt utbildade soldater till en säker död, är inte heller de ryska resurserna outtömliga. Alla ryssar känner marskalk Zjukovs svar när han kritiserades för att offra män i onödan – ”kärringarna föder nya”. Men Putin har inte Stalins oändliga sibiriska divisioner!
Utrikesminister Elina Valtonen har skarpsynt konstaterat att Ukraina inte behöver europeiskt stöd för att kapitulera. Och Ukraina kommer inte att kapitulera. Samtidigt finns det nu inga tecken på att Ryssland är berett att förhandla på riktigt.
Putin personligen och regeringsapparaten plus ekon i de ryska medierna insisterar fortfarande på villkor som betyder kapitulation. Putin har upprepade gånger entydigt konstaterat att om Ryssland inte når sina mål genom förhandlingar måste det ske med militära medel. Med andra ord: kriget avgörs på slagfältet.
Vi får inte glömma att Ukraine has agency – Ukraina har handlingsutrymme. Med andra ord: Det går inte att förhandla utan Ukraina, någonting Ryssland hittills vägrar att medge. Samma gäller Europa, även Europa har agency. Den amerikanska rollen är betydande i allt. USA:s förmågor är i särklass.
Av avgörande vikt är USA:s stöd speciellt när det gäller försvar mot ballistiska missiler – inget annat land kan leverera robotar av Patriot-typen. Samma gäller underrättelsestödets bredd och djup. Men i övrigt har scenen förändrats dramatiskt.
Ukraina behöver mycket, men producerar själv allt mer och i vissa vapenkategorier som sofistikerade drönare bättre utrustning än både USA och Europa själv har. Det här betyder i praktiken att europeiska länder, som till exempel Danmark, som inte har en egen vapenindustri, har kunnat stödja Ukraina effektivt med reda pengar för den kapabla ukrainska vapenindustrin.
Ryssland beskyller systematiskt Europa för att ligga bakom den ukrainska aggressionen mot Ryssland och de virala medierna demonstrerar sitt överdrivna förakt för Europa. Men Europa har agency. Ett intressant element i den ryska propagandan är att påpeka att Europa inte har kärnvapen och därför inte är en seriös motståndare. Allt det med upprepade hot om att bomba London och andra storstäder. Däremot är USA motparten med vilken Moskva vill förhandla om Ukraina.
Donald Trumps återval väckte i Ryssland är ett växelbad av känslor: från eufori och försiktiga förväntningar till besvikelse. Det är uppenbart att Putin väl har förstått att Trump vill få slut på kriget, men att hans intresse för villkoren eller priset är begränsat.
Slutsatsen blir då lätt att Trump kan och kommer att sätta press på Kiev för att tvinga fram ett resultat. Men Ukraine has agency. Det är läget i dag. Trumps krav om en fredsöverenskommelse till sommaren verkar orealistiskt.
Ukraina kämpar för sin överlevnad. Men det gör också den ryska regimen och president Putin personligen – inte Ryssland som stat.
Trump har rätt när han understryker att Rysslands ekonomi lider. Försök att försvåra och till och med förhindra rysk oljeexport slår direkt i hjärtat av den ryska ekonomin. Men sanktioner avgör inte kriget, fast de biter hårt.
Oktoberrevolutionens stora hjälte Lev Trotskij är känd för sin cyniska aforism: ”Ni är kanske inte intresserad av krig, men kriget är intresserat av er.”
Analogin är uppenbar.
Putin är känd för att inte vara speciellt intresserad av ekonomin, men det kan hända att ekonomin börjar intressera sig för Putin.