Nordisk Tidskrift 1/2020
Björn Vikström
René Nyberg. Patriarkkoja ja oligarkkeja. Siltala, Helsingfors 2019.
René Nyberg, tidigare diplomat och ambassadör i både Moskva och Berlin, ger i sin bok Patriarkkoja ja oligarkkeja (Patriarker och oligarker) en levande skildring av sina många år i vårt östra grannland. Sammankopplingen av patriarker och oligarker kan vid första åsyn väcka förvåning. Nyberg visar emellertid på flera intressanta likheter mellan hur den ortodoxa kyrkans ledare och oligarkerna behandlas av Rysslands ledning. Friheter och privilegier förutsätter att man håller sig inom vissa råmärken, inte lägger sig i politiken, men vid behov är beredd att tjäna makthavarnas intressen.
Den som uppskattar detaljer som levandegör diplomatens vardag, och den som vill förstå utvecklingen i vårt östra grannland, hittar många guldkorn i boken. Nyberg återger pikanta händelser och anekdoter, vilket vittnar om att författaren har fört noggranna dagboksanteckningar. Boken är lättläst, även om framställningen tidvis är litet ostrukturerad och innehåller en del upprepningar.
Nyberg förefaller ha varit en rätt så frispråkig diplomat. Han citerar med förtjusning kritiska kommentarer om honom själv av förmän, ministrar och presidenter hemma i Finland, men framhåller att han alltid följde diplomatins spelregler. Han var emellertid mån om sin integritet, och ville inte bli utnyttjad som postkontor för hälsningar och petitioner från enskilda personer eller intressegrupper.
En god diplomat förstår att bygga nätverk, vilket Nyberg verkar ha bemästrat väl. Intresset för konst gav många intressanta kontakter bland konstnärer och intellektuella, såväl under sovjettiden som efteråt.
Det förekommer en del ”name-dropping” i boken och en hel del anekdoter om bjudningar för utvalda samhällspåverkare och toppar inom näringslivet. Nyberg understryker att han står i stor tacksamhetsskuld till en av den finländska utrikespolitikens centrala påverkare Keijo Korhonen. Även president Urho Kekkonens förmåga att balansera mellan goda kontakter österut och en bevarad självständighet får beröm.
Patriarkerna
Nyberg skriver insiktsfullt om kyrkliga förhållanden och frågor. Han redogör för hur den ortodoxa kyrkans ställning i Sovjetunionen varierade under 1900- talet, beroende på om makthavarna trodde sig kunna ha nytta av den eller inte. Tider av relativa privilegier växlade med förföljelser. Nyberg konstaterar träf- fande att den ortodoxa kyrkan i Ryssland har en månghundraårig tradition att underkasta sig tsarens och landets intressen.
Efter andra världskriget sändes den dåvarande patriarken av Moskva ut på en lång resa till olika länder för att inordna en rad ortodoxa kyrkor under Moskva. När det här inte lyckades föll kyrkan igen i onåd. Det är ett välkänt faktum att i praktiken alla ledare inom kyrkan tvingades att fungera som rapportörer för KGB.
Sovjetledarna försökte i samma veva även pressa den ortodoxa kyrkan i Finland att söka sig under patriarken i Moskva. De ortodoxa i Finland fick enligt Nyberg inget stöd av statsmakten i denna konflikt, snarare tvärtom, eftersom även finländska diplomater i Moskva sympatiserade med tanken. Dessutom rådde det oenighet i frågan bland de ortodoxa i Finland. Konflikten löstes först 1957 då Moskvas patriarkat godkände den finska ortodoxa kyrkans autokefala ställning under Konstantinopel.
Nyberg ägnar särskild uppmärksamhet åt de lärosamtal mellan den ryska ortodoxa kyrkan och Finlands evangelisk-lutherska kyrka som fick sin början 1970. President Kekkonen såg samtalen som en del av Finlands utrikespolitik, och uppmuntrade dem därför. Den ryska ortodoxa kyrkan hade vid denna tid statsmaktens uppdrag att dra Finlands evangelisk-lutherska kyrka in i den sovjetledda fredsrörelsen, vilket ärkebiskop Martti Simojoki och hans efterföljare skickligt undvek. Utmaningen var att kunna upprätthålla samtalen, utan att behöva pruta på den egna integriteten. Situationen är för övrigt mycket likartad idag, då lärosamtalen har avbrutits av den ryska parten pga olika syn i sexualetiska frågor, men nu håller på att återupptas på nytt.
Nyberg behandlar även förhållandet mellan Estlands ortodoxa kyrka och Moskva. Den här relationen blev ansträngd redan under Estlands första tid som självständig stat, och frågan blossade upp på nytt på 1990-talet, då kyrkan delades i en Moskva- och Konstantinopeltrogen del. Nyberg pekar på intressanta likheter med den aktuella situationen i Ukraina, där den ortodoxa kyrkans orientering mot Konstantinopel har varit en stor prestigeförlust för patriark Kirill i Moskva. Nyberg hävdar att relationen mellan Kirill och Putin inte är så nära som man ibland låter påskina. Som den taktiker han är förmår Putin använda kyrkan vid behov, men någon större växelverkan kan inte påvisas.
En intressant detalj som Nyberg uppmärksammar är att den ryska ortodoxa kyrkans tidigare ledare patriark Aleksis II var född est med släktnamnet von Rüdiger. Då han 1994 avtäckte ett minnesmärke vid Raate, där hårda strider utkämpades under Vinterkriget, kritiserade han i skarpa ordalag ”mitt lands dåtida olagliga ledare”. Minnesmärket föreställer en sörjande mor som lutar sig mot ett kors, vilket skulle ha varit otänkbart under sovjettiden. Huruvida en sådan frispråkighet skulle vara möjlig idag är högst osäkert.
Oligarkerna
Oligarkerna är de företagsledare som efter Sovjetunionens fall lyckades förvärva ett eller flera av de stora statsägda bolagen. De utgör Rysslands rikaste ock mäktigaste män, men de förutsätts även delta i finansiering av statliga projekt. OS i Sotji är ett bra exempel på det här. Oligarkerna såg till att Jeltsin återvaldes 1996, men under Putin har deras politiska betydelse förändrats.
Ryssland och Putin behöver oligarkerna, eftersom ingen annan har de resurser, den erfarenhet och de kontaktnät som de besitter. Men om de ger sig in i politiken spelar de ett högt spel, vilket bland annat Mihail Hodorkovski har fått erfara. Samma gäller de oligarker som ägde TV-kanaler, vilka tillät samhällskritisk journalistik. Putins hårda tag mot vissa oligarker har gett en tydlig signal till de andra att hålla sig på mattan.
Nyberg konstaterar att Ryssland är en marknadsekonomi, men inte en rättsstat. Alla är inte jämlika inför lagen: politiskt inflytande och kontakter avgör ofta utslaget. Det här betyder bland annat att rätten till egendom inte är tryggad, eftersom den förutsätter de styrandes tysta medgivande. På samma sätt som i gamla envälden har regenten möjlighet att dra in enskilda personers egendom till statsmakten, om personen ifråga förlorar de styrandes förtroende. Den här frågan får en ny aktualitet då flera av oligarkerna befinner sig i den åldern att de antingen bör låta sina barn ärva eller ge ifrån sig egendomen. Eftersom arvsrätten är högst osäker har en del oligarker valt att ägna sig åt välgörenhet samt att stöda konst.
Efter perioden som ambassadör i Moskva skötte Nyberg motsvarande uppdrag i Berlin. Även från denna post reflekterar han över utvecklingen i Ryssland, speciellt över det närmande som skedde mellan Tyskland och Ryssland ifråga om samarbetet kring byggandet av ledningar för olja och gas. Sina sista år i arbetslivet fungerade Nyberg som VD för East Office, en organisation som representerar den finländska storindustrins intressen i Ryssland.
Boken kan rekommenderas till var och en som är intresserad av diplomatins hantverk bakom kulisserna och utvecklingen i Ryssland.
