Anders Ljunggren
22.9.2019
René Nyberg är en av Finlands främsta diplomater under 1900-talets sista decennier och detta sekels första årtionde. Han krönte sin karriär i Finlands utrikesministerium med att tjäna republiken som ambassadör först i Moskva och sedan Berlin. Han var en nyckelperson i utrikesförvaltningen när Finland under president Mauno Koivistos omsorgsfulla ledarskap 1992 frånträdde den Vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen som Finland accepterade 1948. Efter fyra framgångsrika årtionden i utrikesförvaltningen avslutade Nyberg sitt yrkesliv två årtionden senare med att vara chef för det finländska näringslivets östkontor, East Office.
Nu är han aktiv som författare och en mycket läsvärd sådan. Det omdömet fäller jag efter att ha läst boken Sista tåget till Moskva, med underrubriken Två väninnor, Två öden, En judisk familjehistoria.
Det är delvis sin egen familjehistoria som René Nyberg nedtecknat. En huvudperson är Nybergs mamma Fanny Feige Nyberg, född Tokazier. En annan är hennes kusin Maria (Mascha) Jungman, född Tokazier. Det var hon som lyckades ta Sista tåget till Moskva och på så sätt undgå det systematiska mördande som Hitlerregimen bedrev i Lettland under den del av andra världskriget när Baltikum var ockuperat av nazistväldet.
Mamma Fanny gifte sig med Renés pappa Bruno som 27-åring och det ledde till ett totalt avbrott från hennes familj. Mammans familj var nämligen judisk och särskilt hennes far, Renés morfar, bekände sig djupt till judendomen. De kunde inte acceptera att Fanny gifte sig med en lutheran och att hon själv bytte religion. Avståndstagandet var så djupt att fadern anklagade dottern för stöld, polisanmälde henne och fick henne gripen när hon var i färd med att genomföra sin bröllopsresa till Sverige. Det kapitel där den djupa familjesplittringen gestaltas har rubriken ”Ett hedersmord i 1930-talets Finland”. Familjen betraktade henne inte bara som en avfälling utan också som en själsligt död sådan.
Mammas judiska bakgrund var länge en familjehemlighet – René fick kännedom om mammans bakgrund först när han var i puberteten. Genom att Nyberg i boken skildrar sina hågkomster och efterforskningar får vi dock en levande bild av livet i Helsingfors under krigsåren, och de följande efterkrigsåren, i allmänhet och i den relativt lilla finländska judiska folkgruppen i synnerhet.
Judarna i Finland klarade sig troligen genom andra världskrigets vanvettiga förföljelser bättre än vad som var fallet i något annat krigförande land. I fortsättningskriget, där finländarna stred sida med sida med tyskarna, tillhörde en synagoga fältarsenalen. Hela 267 judar stred för Finlands sak. Tre av dem tilldelades det tyska järnkorset men samtliga ska ha vägrat att ta emot denna utmärkelse. En av soldaterna med judisk tillhörighet var för övrigt Max Jakobson – Finlands främsta diplomat någonsin. När det stod klart att Hitlerregimen skulle förlora kriget konstaterade en jude i Mannerheims stab att hans överlevnadschanser som jude förbättrades men att hans överlevnadsmöjlighet som finländare försämrades. Krig leder inte bara till märkliga allianser utan också till grymma val.
Redan före kriget hade mamma Fanny träffat sin kusin Mascha. Enligt Nybergs skildring var det pappans förhoppning att Fanny skulle hitta en judisk äktenskapspartner i Riga, där utbudet av lämpliga partners med hans ögon var stort, som var orsak till Helsingforsflickans resa. Något äktenskapstycke infann sig inte, men däremot uppstod en nära vänskap med kusin Mascha.
Väninnan lyckades alltså ta sig från Riga i tid med ”Sista tåget till Moskva”. Hon var långt ifrån den enda juden som räddade sitt liv genom att ta sig från Baltikum till Sovjetunionen för att undkomma nazisternas Förintelse. En paradox är att när Sovjetunionen 1940 ockuperade också grannlandet Estland så beräknas 10 procent av judarna ha deporterats till Sibirien (där flertalet dog) men när Nazityskland anlände som ny förtryckare flydde cirka tre fjärdedelar av judarna ändå till Sovjetunionen. Ett sådant livsöde var Eri Klas. Han föddes i Tallinn 1939 och fördes som tvååring av sin mor med ett syskon till sovjetväldet under den nazistiska ockupationen av Estland. Sedan nazisterna övergett Estland, med en massaker på judar i koncentrationsläger vid Röda arméns ankomst som en sista hälsning, kunde Eri Klas återvända till Estland och där blev han redan som ung en framstående dirigent. Åren 1985-1990 var han chefsdirigent vid Kungliga Operan i Stockholm. Vid hans bortgång 2016 fick jag möjlighet att säga några ord vid en minnesstund – ett av mina starkaste minnen från min tid som ambassadör i Estland.
Livet i Sovjetunionen var sannerligen inte en dans på rosor för Mascha även om många med samma bakgrund drabbades mycket, mycket hårdare än hennes familj. Mascha återvänder så småningom till Riga med sin man och en nyfödd dotter. Hon trivs aldrig i Sovjetunionen, värjer sig från att bli medlöpare, emigrerar till Israel när detta blir möjligt men flyttar sedan till Tyskland – kanske mest för sin mans skull. Man kan vara både Rigabo, jude och tysk – multipla identiteter fanns långt före Carl Bildts tid.
Nyberg är klart medkännande gentemot sina släktingar men blir aldrig sentimental. Han ger istället en rik men distanserad bild av samhällslivet och särskilt judiskt liv i det kärnområde för judarna som under andra världskriget erövrades av Sovjetunionen och där så oerhört många kom att mördas eller förtryckas hårt, antingen av Hitlers eller av Stalins styre. Inte sällan av de bådas gemensamma krigföring eller Förintelse under deras krig mot varandra.
Många har skrivit om detta tidigare. Timothy Snyders Bloodland (Den blodiga jorden) är väl ett standardverk i vardande. Alexander Solsjenitsyns Två hundra år tillsammans och mästerverket Liv och öde av Vasilij Grossman är andra exempel. René Nybergs bok är annorlunda, mera personlig men också präglad av den bildning som en uppmärksam och kritiskt värderande diplomat i bästa fall kan skaffa sig.
René Nyberg har också lyckats bli en god författare. På finska finns också memoaren Patriarkkoja ja oligaskkeja och Trump, Putin, Merkel ja Suomi som han författat tillsammans med Jaako Iloniemi och Petri Hakkarainen.
Jag vill gärna läsa mera av René Nyberg – gärna på svenska.
