Nikel – Storskog 1977
Den finländska generalkonsulns exekvatur i Leningrad omfattade även Murmansk och Nikel (det finska Kolosjoki). Det var bakgrunden till min resa sommaren 1977 i egenskap av ung vicekonsul. Flygfältet i Murmansk var stängt för utlänningar, så nattåget från Leningrad blev den enda möjligheten. Med ett lokaltåg fortsatte resan vidare till Nikel. Tåget stannade vid varje hållplats, luckorna öppnades och tåget fungerade som en butik på räls. De finska bostadshusen i Nikel fångade ögat direkt.
Vi passerade gränsen vid Storskog och hyrde en bil i Kirkenes. Med den körde vi söderut längs gränsen så långt vägen räckte. Två saker överraskade oss särskilt. Till turisternas stora glädje kunde man utan hinder närma sig själva gränslinjen och till och med gränspålarna – med andra ord fanns det ingen gränszon, som vid den finska gränsen är upp till tre kilometer bred. Vyn från Høyde 96 i Svanvik var överväldigande. Nikel/Kolosjoki med sin höga, rykande fabriksskorsten låg framför oss som på en bricka. Anblicken påminde om gränsövergången i sydvästra Finland till Svetogorsk/Enso, där vyn över gränsen till den stora pappersfabriken plötsligt öppnade sig först efter att man passerat gränsposten Pelkola i Imatra.
Gränsen
Vi glömmer lätt att havet är den viktigaste gränsen för Norge. Utmaningarna där är helt annorlunda än vid landgränsen, och ständig kontakt med Ryssland en praktisk nödvändighet. Sjöbevakningen i Finska viken är väl den närmaste motsvarigheten på finsk sida, men utmaningen går ändå inte att jämföra – även om miljöskyddets betydelse växer i takt med de ökande riskerna från den ryska skuggflottans rostiga tankfartyg. Den långa östgränsen är i sin tur den finska gränsbevakningens primära uppgift.
Under årtionden har den finska gränsbevakningen utvecklats till att bli Försvarsmaktens fjärde försvarsgren. Den lyder under inrikesministeriet men är militärt organiserad, och befälen utbildas inom Försvarsmakten. Vid gränsen tjänstgör professionella gränsbevakare, inte värnpliktiga. Men Gränsbevakningen utbildar värnpliktiga gränsjägare för reserven samt gränsjägare för specialförband. Traditionen från de krigstida fjärrpatrullerna genomsyrar fortfarande utbildningen.
Men vem kunde ha anat att Gränsbevakningens uppgifter i dag även innefattar luftövervakning, detektion av drönare samt vid behov aktivt försvar mot dem, både sjö- och landbaserat?
Kontrasten mellan den i praktiken öppna gränsen förr och den helt stängda idag är slående – och historiskt unik. Motsatsen blir ännu tydligare när man betänker att inget annat grannland stängde sin gräns mot Ryssland. Finlands beslut att totalt stänga gränsen överraskade troligen Ryssland, men det underlättade samtidigt den ryska säkerhetstjänsten FSB:s arbete i nordväst.
Det var ett klart förtroendebrott när Ryssland vintern 2015–2016 plötsligt började forsla så kallade flyktingar över den norska och senare den finska gränsen. Samma mönster upprepades 2023. Under de långa efterkrigsåren, och särskilt efter återlämnandet av den arrenderade Porkalabasen 1956, hade en särskild gränsbevakningskultur vuxit fram. Rutinerna var strikta och kontakterna med KGB:s gränstrupper väl etablerade. Det fanns dock ingen avtalsbaserad förpliktelse att hindra gränsöverskridanden utan giltigt visum. Att Ryssland plötsligt ändrade praxis med hänvisning till att det inte fanns någon sådan förpliktelse var själva förtroendebrottet. Intressant nog följer FSB:s gränstrupper idag i stort sett den gamla sovjetiska rutinen och hindrar försök att nå Finland över skogsgränsen. FSB publicerar också regelbundet sina framgångar med att avvärja gränsincidenter.
Historia
Efter första världskriget var nationalistiska strömningar starka även i Norden. Fjärrkarelen med sin finska och karelska befolkning var ett ständigt tema i Finland. Norge betraktade den finska aktiviteten i Petsamo med oro. Boken Den finske fare av Knut Einar Eriksen och Einar Niemi (1981) belyser detta. Samtidigt var man på den finska sidan inte sena att påminna Norge och Sverige om den finskspråkiga befolkningens behov i Finnmark och Tornedalen. Varken i Norge eller i Sverige tolererades användningen av finska språket. Norge försökte dessutom annektera Östra Grönland, och så vidare.
Det var bland annat Stalins brev till Paasikivi i februari 1948 som fick Sveriges statsminister Tage Erlander att föreslå ett skandinaviskt försvarsförbund med Norge och Danmark. I Norge ryktades det att även Oslo snart kunde vänta sig ett brev från Stalin. Molotovs propåer till den norska exilregeringen hösten 1944 fanns fortfarande i gott minne. Sovjet hade krävt Bjørnøya och ville göra Svalbard till ett kondominium. Som bekant räckte inte Sveriges säkerhetsgarantier för Norge, som hellre blickade över Nordsjön. Finland slöt i april 1948 ett vänskaps- och biståndsavtal med Sovjetunionen, som dock inte var en militärpakt.
När vi talar om gränserna i norr bör det nämnas att Finland 1947 sålde kraftverket Jäniskoski i Pasvik älv till Sovjetunionen. Det var en bytesaffär mot betydande tyska tillgångar som enligt fredsavtalet hade tillfallit Sovjet.
Den finska och norska krigserfarenheten skiljer sig markant. Efter vinterkriget förblev Petsamo finskt och Liinahamari var den enda hamnen med fri tillgång till öppet hav. Norge var ockuperat, och kronprinsessan Märtha med sina tre barn – däribland nuvarande kung Harald – inledde sin resa till Amerika från just Liinahamari; ”en livline ut i verden” som Morten Jentoft kallar Ishavsveien i sin mycket läsvärda bok Finland vår utsatte nabo (2025). När Finland i juni 1941 anföll Sovjetunionen som Tysklands Waffenbruder övertog Wehrmacht försvaret av norra Finland. Nickelgruvan i Kolosjoki var en strategiskt viktig tillgång för den tyska krigsindustrin. Röda armén, med ett antal norska frivilliga, befriade Sør-Varanger hösten 1944. Efter mellanfredsavtalet i Moskva i september 1944 vände den finska armén sina vapen mot sin före detta vapenbroder. Lapplandskriget blev Finlands tredje krig under andra världskriget.
Efter kriget rekryterade Norge finska fjärrpatrullveteraner för underrättelseuppdrag i Murmansk-området, vilket Morten Jentoft beskriver i sina böcker.
Sør-Varangers förhållande till den sovjetiska grannen skilde sig från motsvarande finska gränsområden. Den befolkningsmässiga sammansättningen i Östra Finnmark är betydligt mer mångfacetterad än i resten av Norge. Det fanns sovjetsympatier som senare återspeglades i växande kontakter över gränsen. I Karelen var de överlämnade områdena däremot tomma och landsbygden övergiven. Sovjet-Karelen var avfolkad och den finska befolkningen decimerad redan under Stalins repression. De kontakter som uppstod långt efter kriget var formella. Det slöts aldrig något gränsvisumavtal liknande det Norge och Polen hade. Det uppstod heller aldrig något som påminde om den ryska minnesmärkspolitiken i Sør-Varanger. Förutom kända undantag, speciellt slaget vid Suomussalmi vid årsskiftet 1939–40, ligger de flesta av krigets slagfält på rysk sida. Hjältegravarna för de nära 90 000 finländska stupade – som finns i även de minsta finska byar – är de finska krigsminnesmärkena.
Säkerhetspolitik
Mellanfredsavtalen i september 1944 kringskar kraftigt Finlands suveränitet. En allierad (sovjetisk) kontrollkommission etablerades i Helsingfors för att övervaka fredsavtalets efterlevnad. Landet var dock inte ockuperat, och hela befolkningen från de avträdda områdena i Karelen hade evakuerats. Av stor vikt var att institutionerna överlevde – särskilt Försvarsmakten. Redan i början av 1945 var över 200 000 av de i oktober 1944 hemförlovade soldaterna sysselsatta i skogsarbete. Som första land i Europa genomförde Finland riksdagsval i mars 1945.
Återlämnandet av Porkala 1956 gav upphov till en försiktig öppning i utrikespolitiken. Finland anslöt sig till Nordiska rådet och de första formuleringarna om neutralitetspolitik tog form. Den västeuropeiska integrationen var en stor utmaning, men kort sagt: Finland missade inget tåg.
EU-medlemskapet var för Finland i första hand ett säkerhetspolitiskt beslut, medan det för Sverige främst var ett ekonomiskt. Den norska ansökan strandade på jordbruk och fiske – även om Jens Stoltenberg i våras i Helsingfors skämtade att efter att Sverige röstat ja till EU bestämde sig norrmännen för att rösta nej. När Island nu återupptar medlemskapsförhandlingar med EU är skälet tydligt säkerhetspolitiskt.
Arne Olav Brundtlands teori om nordisk balans beskrev den existerande mångfalden, men missade det avgörande: Finland och Norge var inte varandras motvikter. För Moskva utgjorde Sveriges bestående alliansfrihet själva kriteriet för nordisk balans. Det ömsesidiga beroendet mellan Finland och Sverige var starkt. Den amerikanska uppfattningen att ett finskt Nato-medlemskap förutsatte även ett svenskt kan ses som en sen påminnelse om detta faktum.
Finland anslöt sig till alliansen utan några som helst förbehåll. Paradoxalt nog upprätthåller Norge i norr fortfarande självpåtagna restriktioner – restriktioner som inte finns på den finska sidan.
Finlands Nato-medlemskap fördubblade inte bara Natos gräns mot Ryssland – det förändrade grundligt situationen i norr. Finnmark är inte längre ett utsatt utsprång utan bakland.
Anförande under seminariet ”Grenser i nord i geopolitisk betydning: Russland sett fra Norden, 1826–2026”, Kirkenes, 28.4.2026.