Två resonerande reskamrater på väg till Nato, René Nyberg och Nils Torvalds, dokumenterar det pågående epokskiftet och bjuder på djupt personliga insikter, skarpa politiska och strategiska analyser samt en imponerande beläsenhet. Ansats tar de i sin barndom i efterkrigstidens Helsingfors.
HBL 27.2.2023 Ilkka-Christian Björklund
Ryskan skiljer mellan två olika sanningar. Den ena, istina, är den absoluta. Den andra, pravda, är relativ. Var och en av oss har sin egen betingade sanning, medan den absoluta är Gud förbehållen. Objektivitet är varken värt eller ens möjligt att eftersträva. ”Ni har eran sanning och vi har våran”.
I en färsk brevbok konfronterar René Nyberg och Nils Torvalds varandra med var sin pravda och sin personliga stil och ger läsaren en möjlighet att dra egna slutsatser. Nyberg är diplomaten ur den illusionslösa realistiska skolan och Torvalds politikern med en hel del världsförbättrande ambitioner i bagaget. Båda har under årens lopp gjort var sin djupdykning i det östra grannlandets samhälle. De kan den ryska maktens mekanismer och vet människornas mentalitet.
Båda representerar dem som Lasse Lehtinen kallat för Kekkonens barnbarn, de stora årskullarna vars socialisation präglats av efterkrigstidens verklighet och villkor. Boken innehåller många härliga historier från skribenternas uppväxt och första steg på karriärstigen.
Nybergs och Torvalds brev till varandra efter Rysslands angrepp på Ukraina är reflekterande och ställvis självutlämnande. De är ytterligare ett avsked till VSB-eran, kanske rentav en generationsuppgörelse med en blåögdhet och opportunism som Torvalds kallar för den institutionella oförmågan att förstå dynamiken i vårt östra grannland. Breven återspeglar det pågående epokskiftet, die Zeitenwende, och redovisar författarnas smärtsamma väg till sina respektive slutsatser i dag. Stundom gnistrar det till. Läsaren tackar.
Från Vladimir till Vladimir
Yngre politiker som Sanna Marin tar världen med en klackspark sådan den är, här och nu, och låter sig inte hämmas av säkerhetspolitikens inlärda doktriner. Nyberg och Torvalds stöter också på frågan om vad vedertagna handlingsmönster går för i dag, med sitt ursprung i storfurstendömet och 1800-talets världsbild. De bemödar sig om att se vägen till Nato i ett längre historiskt perspektiv.
Torvalds går tillbaka drygt tusen år i tiden till Vladimir den heligesom tog makten i Kiev år 988 och förenade de östslaviska stammarna under en härskarreligion som kväver all kritik och legitimerar enväldet, ”den dominerande strukturen i Rysslands historia”. Därefter ingen romersk rätt, upplysning, reformation, demokrati. Raka vägen till envåldshärskaren Putin . ”Det såg vi inte!” utropar Torvalds och anser att vi gått vilse när vi fäst vår uppmärksamhet vid de korta och snabbt övergående undantagen, Gorbatjov till exempel.
En tidigare brevskrivande Rysslandsresenär från Nikolaj den förstes tid, franske markisenAstolphe de Custine , frågade sig i klassikern La Russie en 1839 ”än en gång” om det är folklynnet som har skapat enväldet eller om det är enväldet som har skapat den ryska karaktären. Markisen hänvisar för sin del till samma obesvarade funderingar av kejsar Maximilian s sändebud redan på 1500-talet. Europaparlamentarikern är inte ensam om sin frustration.
Nyberg är inte mindre dyster i sin syn där han vidhåller arvet från tatarväldet som förklaringen till att Ryssland aldrig blev en rättsstat.
Fatalt beroende
Bland presidentkandidaterna för fem år sedan var Torvalds ensam om att förespråka ett Natomedlemskap. Nyberg var länge emot för att inte bryta grannrelationerna. Det gällde att hålla sig så nära Nato som möjligt utan att gå med i klubben.
Men när Ukraina anfölls i februari 2022 var det Ryssland som bröt med oss, skriver Nyberg. Han som kallat vårt geopolitiska läge för ett olösligt dilemma. Nu måste det då bara hanteras inom ramen för Nato. Men hur man än vänder sig har man grannen intill.
När tärningen är kastad spelar det en mindre roll vem som var först. Allt viktigare blir att dra upp riktinjerna för en ny och hållbar säkerhetspolitik, beredd på alla eventualiteter. Frågas alltså vilken vägkost Nyberg och Torvalds ger oss på Natofärden där vi ju än så länge sitter i väntrummet. Utöver det militära, med diverse funderingar kring kärnvapen, berörs bland annat tysk beslutsvånda och franska pretentioner, europeisk vanmakt och amerikansk dominans.
Kriget i Ukraina har enligt Nyberg påvisat Europas avgörande beroende av Förenta staterna. Torvalds instämmer: ”Det beroendet har vi varit med om att skapa och jag tror därför att vi måste vakna upp”, och tillägger: ”Det kanske den här boken bidrar till!”.
En dag tar kriget slut, sade utrikesminister Sergej Lavrov vid sin årliga presskonferens i januari. ”Ännu kan jag inte föreställa mig hur det går att leva vidare. Allt beror på vilka slutsatser Europa kommer att dra.” Och medan han lägger bördan på Europa påpekar han: ”Hur som helst kommer vi att försvara svoju pravdu, vår sanning”. Den blir nog svår att förlika med verkligheten.
Stabiliteten i Europa går enbart att återställa om kriget i Ukraina inte leder till ett bättre resultat för Ryssland än före angreppet och ifall landet samtidigt törs inse att ingen hotar dess rättmätiga gränser. Nyberg skriver att ”målet förblir att tvinga den ryska armén till reträtt och därmed degradera den ryska stridsmakten för en lång tid framöver samt stöda och integrera ett fritt Ukraina i västliga strukturer, i EU och även i Nato”.
Förstört jubileum
År 1975 studerade Torvalds den tidens teorier i partiskolan i Moskva medan Nyberg observerade verkligheten från finska ambassaden i samma stad. Vladimir Putin inledde sin KGB-bana i Leningrad och Sergej Lavrov tjänade som attaché på Sri Lanka. Det var året när Helsingforsavtalet om säkerhet och samarbete undertecknades i Finlandiahuset.
Modeordet var konsensus. Avtalet blev en milstolpe i relationerna mellan USA och Sovjet och höjdpunkten för Finlands insatser för fred och avspänning i Europa. På femtioårsdagen om två år finns det inte mycket kvar att fira.
En vacker dag får väl en ny generation finländska beslutsfattare börja om med att rulla östrelationernas Sisyfos-sten uppför berget igen. Vad det är för en stat som då finns bakom gränsen och vilka krafter som styr den vet ingen. Eller om ryssarna denna gång klarar av att göra upp med sitt förflutna. Och om Finland någon dag åter kan eller vill förvandlas från en utpost i öst till en bro mellan världarna.
Inom och utanför Rysslands gränser finns en upplyst rysk intelligentsia, beredd att gå den ukrainska och europeiska vägen, bort från lögn, våld och underkastelse. Den har historien mot sig, och än så länge folkets flertal, men kanske framtiden för sig.
Dock för den slags förhoppningar tycks Nyberg och Torvalds inte ha mycket till övers.
