Potemkin hade stalinistisk försvarsplan mot Sverige; ödelägg Finland!

René Nyberg - hbl 08022021

Publicerad 08.02.2021, Huvudstadsbladet

Stalins nationalitets­politik hade gjort
sitt och Sovjet-Karelen förlorade sin livs­kraft redan långt före Sovjetunionens fall. Slutresultat är en knivskarp gräns och marken som Stalin erövrade har förbli­vit övergiven mark, skriver ambassadör Rene Nyberg och no­terar att redan furst Potemkin närde sta­linistiska idéer på 1700-talet.

Min sista längre resa som ambas­sadör i Moskva tog mig till Fjärran Östern i maj 2004. Först Peking och med flyg till Harbin, därifrån 800 km med bil till Vladivostok och ytterliga­re 800 km till Habarovsk.

På flyget till Moskva satt Haba­rovsks guvernör Viktor lsjacv bred­vid mig. Frågan som intresserade mig var gränsen. Det ryska imperiet och Qing-dynastin hade i Pekingkonven­tion 1860 kommit överens om grän­sen längs Amur- och Ussurifloderna Kan Ryssland i dag nå en överens­kommelse med Kina om tvistefrågor­na gällande gränsdragningen, och om så när, var min fråga.

Isjaev skisserade en karta om gränsproblem vid Amur och Us­suri, som han tyvärr inte lät mig be­hålla, och klargjorde ingående frå­gans vansklighet. Amurfloden är ett vattendrag som varje vår ändrar sin flodbädd. Sanddyner dyker upp och försvinner, öarnas yta ökar och krymper. Maximala kinesiska krav kunde leda till att gränsen skulle för­löpa vid Habarovsks strandprome­nad, underströk lsjaev.

Isjaev trodde inte på en överens­kommelse med Kina, frågan var för invecklad. Ett halvt år senare före­slog Vladimir Putin förhandlingar om ett gränsavtal med Kina, Lett­land och Estland.

Avtalet med Kina ratificerades 2005 och med Lettland 2007. Med Est­land undertecknades gränsavtalet efter långa och vanskliga förhand­lingar slutligen i februari 2014, men har fortfarande inte ratificerats. Ett faktum som den ryska propagandan gärna påminner om och ( … ) beskyl­ler Estland för territoriella krav.

Väst och öst möts än i dag vid den finska östgränsen, som ursprungli­gen var gränsen mellan Sverige och Novgorod och kulturellt mellan Rom och Bysans. Gränsdragningen var bristande och öppen för dispyter. Samtidigt trängde svedjebrukande finska bönder allt djupare österut Gränsen var länge en konfessions­gräns, men vid inget skede en språk­gräns. På bägge sidor av gränsen ta­lades finska dialekter.

Freden i Teusina 1595 var först gången på över 270 år som slutade i en gemensam gränsdragning mel­lan Sverige och Ryssland. Försvaret av Sveriges östgräns och de “olidliga förhållandena” i gränstrakten var ett ständigt huvudbry för Gustav Vasa och hans söner. Under ett adelsmöte 154 7 i Åbo, sammankallat av Gustav Vasa, kom ett förslag upp att skapa en bred zon av bränd mark längs öst­gränsen, som skulle omöjliggöra ett anfall från Ryssland. Denna defen­siva ide skulle förhindra att fienden kunde försörja sig i det härjade lan­det Såsom Karl Tarkiainen uttryck­er sig i sin magistrala bok Moskovi­terna: “Självklart tyckte kungen illa om detta förslag.”

Situationen förändrades med fre­den i Stolbova 1617 som fick Gustav Il Adolf att konstatera “Nu kunde Sve­rige för första gången i historien le­va lyckligt i lugn och ro, utan hot öst­erifrån.” På många sätt liknar Stol­bova-freden 1812 års Rysslandspoli­tik. Båda skapade ett långvarigt lugn vid Sveriges östgräns, oavsett om den låg vid Ladoga eller Torne älv. Ännu på 1930-talet påminde några svensk­ar sändebudet J.K. Paasikivi i Stock­holm att Ryssland har varit för oss en god granne.

Fast Sverige inte i Stolbova-fre­den uppnådde sina utstakade maxi­mala mål, Kolabalvön och Vitahavs­kusten, inklusive Archangelsk, ha­de Sverige med införlivandet av Kex­halms län och lngermanland som bi­land ökat sin folkmängd med en stor karelsk-ortodox befolkning. De nya undersåtarna i Kexhalms och Ing­ermanlands län visade fortfarande en stor lojalitet mot Ryssland. Ef­tersom man inte kunde lita på det ortodoxa karelska folket grubblade kungen 1619 på om hela den karel­ska stammen borde deporteras och de folktomma trakterna i de östra provinserna koloniseras med pålit­liga lutheranska finnar. Med ökande tryck från de lutheranska pastorer­na och speciellt efter det så kallade rupturkriget 1656-1668 länade en stor del av den karelska befolkning­en Ingermanland och bosatte sig i Novgorod. I stället flyttade lutherska bönder från Savolax och Karelen till lngerrnanland.

Både Stora och Lilla ofreden ledde till kännbara territoriella förlus­ter. Efter Gustavs krig 1788-1790 ut­nämndes kommendören för Savo­laxbrigaden, Curt von Stcdingk, till svensk ambassadör i St Petersburg. I en rapport från sina resor i den rys­ka delen av Finland, det så kallade Gamla Finland, var von Stedingk orolig för Finland: “Finland, det är vårt skydd, den damm som skall hej­da denna strida flod. Den måste vara fast, men det är den inte. Utan det­ta land är vi mindre än intet.” Med hänvisning till befästningsarbeten på den ryska sidan konstaterar von Stedingk i en rapport 1795 följande: “Kejsarinnan behöver inte mer fruk­ta att se kriget närma sig hennes hu­vudstad( … ) En av de obotliga skador det sista kriget gjort oss är att ryssar­na blivit uppmärksamma på det on­da vi kunde göra dem. Kejsarinnan kan nu göra oss mycket ont utan att särdeles skada sig själv.”

Ännu tydligare blir von Stedingk när han refererar kejsarinnans mäk­tigaste rådgivare furst Grigorij Po­temkins vision om den bästa för­svarsplanen mot Sverige – ett ryskt Columbi ägg: “Ödelägga Finland, bortföra befolkningen och tvinga den att bosätta sig i glesbefolkade de­lar av Ryssland.” Stalinistiska meto­der skulle vi säga i dag.

Återföreningen av Gamla Finland 1812 med de “Höfdingedömen, hwil­ka af Hans Kejserliga Maj:ts wapn under detta krig blifwit från Kronan Swerige eröfrade” blev Storfursten­dömet Finland. Dorpatfreden 1920 bekräftade denna gräns. Kritiker­na smädade resultatet som “skam­freden i Dorpat”. Fredsförhandlar­named Paasikivi i spetsen hade för­spillt möjligheten att förena Inger­manland och Fjärr-Karelen med det självständiga Finland.

Dorpatfredens gräns var naturligtvis ingen språkgräns. Först med Stalins deportationer i mitten av 1930-talet tömdes gränsområdet i Norra Inger­manland och Ladoga-Karelen. över­raskningen i Kreml var total när hela befolkningen i Karelen i skyddet av den finska annen evakuerades un­der och efter vinterkriget Paasiki­vi noterade i sin dagbok Stalins ir­ritation. Stalin hade blivit informe­rad att den finska befolkningen hade tvingats lämna sina hemman. Vjat­jeslav Molotov utbrast till svenskar­na efter att Röda annen hittade ett tömt Viborg: “Betraktar de oss som barbarer?”

Den av Finland praktiserade etlmic auto-cleansing, som det väl på mo­dernt språk kunde kallas, är unik. Man kunde hävda att Finland av nöd­tvång fullföljde Potemkins råd. Sta­lins nationalitetspolitik hade gjort sitt och Sovjet-Karelen förlorat sin livs­kraft redan långt före Sovjetunionens fall. Slutresultat är en knivskarp gräns och den av Stalin erövrade marken har förblivit övergiven mark.

I och med att Finland inte längre har en irredenta, såsom Fjärr-Kare­len före kriget, har gränsen som kän­des orättvis genom åren blivit natur­lig och därmed en essentiell faktor i det finsk-ryska naboskapet.