Politikern Nils “Nicke” Torvalds och diplomaten René Nyberg har fört en lång brevväxling om vad som ledde till Finlands Natoansökan. Nu finns den utgiven i bokform.
Kriget i Ukraina hade pågått i drygt fyra månader och bara några dagar tidigare, den 5 juli i fjol, hade Finland anslutningsprotokoll till Nato undertecknats när två herrar med djupa insikter i utrikes- och säkerhetspolitik i allmänhet inledde en brevväxling om Finland, Nato Ryssland och lite mer än så.
Det sista av de sammanlagt 22 breven i korrespondensen är signerat “Nicke” den 28 januari i år.
“Nicke” står för Europaparlamentarikern (SFP), tidigare utrikeskorrespondenten i Washington DC och Moskva och ännu tidigare unga rabulisten Nils Torvalds, född 1945.
Motparten i korrespondensen är en grå eminens inom finländsk utrikesförvaltning, René Nyberg, ett år äldre än Torvalds, med en karriär som inleddes på Utrikesministeriet och som bland annat fört honom till utsiktsplatser som ambassadör i både Berlin och Moskva.
Bägge besitter djupa kunskaper om Ryssland, Nyberg har förutom sina år som ambassadör läst på grundligt i ämnet och Torvalds studerade långt innan han blev Moskvakorre vid Moskvauniversitetet.
Perspektivet i kommentarerna är både dagsaktuellt kring utvecklingen dryga halvåret korrespondensen varade till det ryska väldets avlägsna urhistoria och hur landet formats under seklen.
Finlands komplicerade och ibland traumatiska relation till den mäktiga grannen är också ett givet tema.
Varför såg vi inte det komma, hur kom det sig att Väst i så hög grad missade signalerna om förändringarna i Ryssland, den annalkande totalitarismen?
Nicke Torvalds ser en startpunkt redan före Putins era. Han skriver så här:
“Det största misstaget vi i väst gjorde efter Sovjetunionens sammanbrott handlar om presidentvalet 1996. I opinionsundersökningarna inför presidentvalets första omgång hade Jeltsin ett nästan obefintligt understöd. Genom ett underverk eller genom förfalskade röster lyckades han ta sig till den andra omgången. Genom ett massivt missbruk av statliga resurser och med på förhand fyllda rösturnor vann han valet.”
Torvalds anknyter här till det ryska talesätt han citerat några stycken tidigare, man ville så mycket bättre, men resultatet blev som alltid.
Det tankesättet syns i min läsning av Torvalds som djupt rotat i den ryska folksjälen – om någon sådan existerar må de lärda tvista om.
Han skriver om den ryska resignationen vid alla reformer som börjar högtravande men aldrig blir av och frågar sig om det är den insikten också vi borde leta fram ur våra erfarenheter.
Eller som någon lustigkurre utanför den här korrespondensen kommenterade vår förundran varför Ryssland inte blivit en demokrati efter kommunismens fall; “ryssarna ville inte bli av med kommunismen för att få demokrati utan för att få jeans och Coca-Cola”.
Sovjetunionens skugga vilade starkt och mörkt över det delade Tyskland och den kluvna metropolen Berlin som reste sig över andra världskrigets ruiner, men som René Nyberg påpekar är det anmärkningsvärt hur alla sovjetiska utspel gentemot Tyskland misslyckades efter segern och triumfen efter att ha intagit Berlin.
“Amerikanska och brittiska Luftbrücke bröt Berlinblockaden 1948–49, Stalins brev från 1952 om ett återförenat och neutralt Tyskland avvisades. Chrusjtjovs förslag och hotelser gällande Västberlin slutade snöpligt med byggandet av muren 1961. Det var först fyrmaktsavtalet gällande Berlin från 1971 som blev slutpunkten för de sovjetiska försöken att ifrågasätta Västberlins status”, skriver Nyberg och kastar ljus över djupet i det kalla kriget – som ju ändå ingalunda nådde någon med det avtalet.
“Vägen till Nato” är fylld av intressanta utvikningar som är lite bortanför den väg Finland vandrar längs, men som ger intressant bakgrund – till exempel påminner Nyberg oss om att lilla Finland fram till början av 1970-talet var Sovjetunionens största handelspartner i väst. Det var först leveransen av de stora gasrören och energin som strömmade genom dessa som gjorde Västtyskland till den största handelspartnern, och det skulle dröja till 2010 innan Kina gick om.
Än större var det sovjetiska debaclet i Afghanistan. Precis som USA några decennier senare misslyckades Sovjetunionen fatalt i den invasion som inleddes 1979 och Torvald pekar på det uppenbara, hur kriget i Afghanistan inleder den akuta sovjetiska strukturkrisen som långt senare tvingar fram Sovjetimperiets upplösning.
Den förödmjukande upplösning – förödmjukande för Moder Ryssland, förödmjukande för Vladimir Putin personligen, är en nyckel till den revanschlust som driver Putins agenda att återupprätta stormakten Ryssland och Ukrainakriget är det ultimata uttrycket för detta.
Eller som Torvalds skriver: “När Ryssland inledde kriget mot Ukraina den 24 februari var avsikten att i en begränsad specialoperation påvisa att stormakten ännu levde och besatt den erforderliga styrkan att bryta ned ett eventuellt motstånd och samtidigt försätta västvärlden inför ett fullbordat faktum.” Det viktiga i symboliken understryks enligt honom av att man kriminaliserade användningen av ordet krig i samband med angreppet.
René Nyberg skriver att han ännu 2016 var emot ett finländskt Natomedlemskap med det främsta argumentet att detta skulle leda till en brytning med Ryssland, något man skulle undvika in i det sista.
“När Ryssland fyra år senare i februari 2022 anföll Ukraina var det Ryssland som bröt med oss”, skriver han och citerar Lord Keynes: “When the facts change, I change my mind. What do You do, Sir?”
På svenska skulle man kanske säga att en bra karl kan ändra sig.
Nils Torvalds tar lyra på Keynes replik, men slår fast att den lämnar en fråga öppen – när förändrades fakta?
Han slår fast att detta skedde senast 2014 i och att det hade funnits orsak att ändra åsikt senast då. Han medger att en förändrad åsikt hade varit en utmaning eller en brytning i förhållande till Ryssland, men att det eventuellt hade varit klokare ” – och bättre för Europa – att redan i det skedet varna Ryssland för konsekvenserna av den aggressiva politiken”.
Henrik Othman
