Huvudstadsbladet 13.11.2024
Finland befinner sig i en besvärlig säkerhetspolitisk sits. Här erbjuder en färsk bok klarsyn.
Mikko Hautala är utan tvivel Finlands främsta diplomat, eller borde man säga var, efter att han nu har rekryterats som Nokias direktör för geopolitik och samhällsrelationer. Hautalas färska bok Sotaa ja Rauhaa, ungefär Både krig och fred bekräftar med emfas klokheten i Pekka Lundmarks beslut att anställa en erfaren diplomat. Hautalas analys om Kina och geoekonomi i allmänhet har noterats. Genom sina år som president Niinistös rådgivare och speciellt under åren som ambassadör i Moskva och Washington har Hautala vidgat sin horisont.
Språket är fräscht och undviker jargong. Det är första gången en nära medarbetare till Niinistö kommenterar presidentens gärning, tankar och handlande. Hautala talar om Niinistös ständiga oro och djupa ansvarskänsla, om hans sinne för tragedi och för ”spelet”. Bokens huvudpoäng är relationerna med Ryssland, vars strategiska mål var att förhindra finskt Natomedlemskap.
Hautala urskiljer två linjer i den ryska strävan att behålla greppet om Finland: morot och käpp. Den första var långt och i månget Putins, ekonomiministeriets och utrikesministeriets linje, fast inte alltid och inte heller konsekvent. Däremot förespråkade säkerhetstjänsterna och militären hårdare tag: käppen. Det överraskande ryska beslutet hösten och vintern 2015–16 att skicka stora mängder så kallade flyktingar över gränsen, var ett bevis på att inte ens den fungerande kontakten med Kreml förhindrade fientligt agerande. Under den i stort sett vänliga ytan låg spänningar och risker. Moskva följde noggrant den finska Natodebatten fast Nato-temat undveks. Det blev skuggboxning.
Reflexiv kontroll
Som ett intressant exempel om morotslinjen nämner Hautala stödet för Allegro-snabbtågsförbindelsen till S:t Petersburg 2010. Käpplinjen däremot utgick från ett behov att med indirekta hot varna Finland, öka den finska oron och därmed förhindra steg som kunde enervera Ryssland. Hautala talar om ett försök att manipulera Finland att själv begå skadliga beslut genom ”reflexiv kontroll” (psykologisk påverkan). Men han tillägger att det genomskådades, men ibland lönar det sig att verka enkelt funtad.
Hautala understryker att allt tal om Finlands speciella ställning i den ryska politiken var hemvävt och inte motsvarade realiteterna. Putin behandlade Finland på ett konstruktivt sätt därför att det gagnade ryska strategiska intressen. Men Ryssland var politiskt fullt berett att vid behov använda käppen, även militära tag mot Finland. Putin kände Finland och hade under årens lopp, från tiden i Leningrad/S:t Petersburg besökt Finland nittio (!) gånger enligt Hautala. Putin betraktade Finlands ståndpunkter och politik som av stor betydelse för Ryssland.
Historiskt påminner det om Stalins agerande före vinterkriget när han personligen deltog sju gånger i förhandlingarna med Paasikivi. I sin magistrala Stalinbiografi understryker Stephen Kotkin detta som någonting exceptionellt. Stalin handlade i god tro därför att han ville nå sina mål utan krig. I inget skede har Putin varit beredd att förhandla i god tro med Ukraina.
Blindhet i väst
Det ryska målet är att återvinna sin intressesfär, och under 2012–2014 ökade hänsynslösheten och tagen hårdnade. Hautala talar om ett optimistiskt paradigm som förhindrade väst att inse Rysslands sneda utveckling. Han påminner hur president Niinistö redan 2013 undrade om väst hade en riktig uppfattning om riskerna och om man var beredd att stöda Ukraina. Hautala ger balterna och polackerna rätt när de förutsåg återkomsten av en aggressiv stormakt som strävade att återfå sin inflytelsesfär.
Rysslandsförbindelsernas svåra historia ökade paradoxalt, enligt författaren, Finlands självförtroende och uppfattningen att vi klarar oss även i fortsättningen. Finland avvek från den europeiska huvudlinjen när man valde att behålla värnplikten och förbereda sig för en brett upplagd attack samt målmedvetet skaffa erforderlig materiel. Finland har Europas största artillerisystem och genom sin flygburna missilkapacitet betydande eldkraft. Fakta som vägde tungt på vägen till Natomedlemskap – Finland var ingen fripassagerare. Finlands förmåga att möta ett storanfall hade noterats i Washington. Men ansökan om Natomedlemskap var en bössa som kunde avfyras bara en gång.
Option som instrument
Den kända Natooptionen visade sig användbar som utrikespolitiskt instrument. Det var även en signal till Ryssland om att undvika åtgärder som kunde styra Finland mot medlemskap. Optionen fungerade relativt bra i det bilaterala förhållandet enligt Hautala, fast den upprepade käpplinjen. Men varför ansökte Finland inte om medlemskap tidigare och varför inte efter annekteringen av Krim?
Hautala nämner fyra grunder: folkopinionen, Sverige, det ryska hotet och den generella västliga olusten. Han talar om befolkningens vilopuls. Niinistö hade redan tidigare avsagt sig rollen som en självrådig regulator av folkopinionen. Den andra bromskraften var Sverige. Beträffande USA utgick man från grundantagandet att finskt medlemskap var bundet till ett svenskt medlemskap. Den ryska reaktionen bedömdes som impulsiv och oförutsägbar, helt i Putins händer.
Niinistös nyårstal 2022 betygsattes högt i Washington. Enligt Hautala gjorde Niinistös grundade oro, omdöme samt hans djupa ansvarskänsla intryck hos Biden som insåg situationens allvar och farorna framöver. I ett amerikanskt perspektiv skulle ett nej till finskt och svenskt Natomedlemskap ha betytt en extra bonus för Rysslands anfallskrig. Den starka försvarsförmågan var det mest betydelsefulla argumentet för finskt medlemskap. Hautala nämner även relevansen av finsk disruptiv teknik – 6G och kvantteknologi.
Utgångspunkt: det allvarliga alternativet
Författaren understryker vikten av att avväga säkerhetspolitiska risker utgående från det mest allvarliga alternativet och inte från sannolika. Både Krim och Syrien, samt Wagners legotrupper förmedlade en annan bild av den ryska militära förmågan än vad som själva anfallet våren 2022 visade. Hautala summerar den finska historiska realistiska politiken att hålla krutet torrt. En snabb möjlighet att ansluta sig till Nato förbereddes under radarn. Genom intensiva kontakter bemödade man sig att upprätthålla ett fungerande förhållande till Ryssland. Allt detta för att förhindra att den oroväckande utvecklingen skulle gå snett – på mustig finska – perkelöityä.
Ryssland förblir ett akut hot och på längre sikt en fara för Finland. Hautala påminner om att det finska muskelminnet inte har glömt att förhållandet till Ryssland är benäget till snabba förändringar. Hautala utgår från att gränsen förblir stängd, något som underlättar den ryska kontrollen av sitt gränsnära område. Rysslands förmåga att tåla stora förluster vittnar om politisk uthållighet. Men fortfarande förblir vår verklighetssyn i fredsmodus.
Författaren analyserar med sakkunnighet även det finska försvarets sårbarhet – beredskapen. Han kräver en beredskapsreserv på minst 50 000 plus varaktiga fortifikationer i tyngdpunktsriktningar. Om Utrikesministeriet citerar Hautala sin kollega från Presidentkansliet, den nyutnämnde chefen för Utrikespolitiska institutet, Hiski Haukkala. Från att ha varit utrikespolitikens portvakt har ministeriet nerklassats till koordinator. De stora och små EU-frågorna har ätit upp allt syre och den traditionella kärnuppgiften krig och fred har förvandlats till en brokig processröra. Den finska storstrategin förblir med president Koivistos ord i en rysk intervju 2002 – vyzjit – överleva.
