Årets nors Markus Lyra in memoriam
Forna normallyceisters samkväm
8.11.2024
När jag överräckte mitt kreditivbrev till den ryske presidenten i januari 2001 frågade Putin – a gde Markus – var är Markus? On polititsjeski direktor v Mide – han är polchef på Utrikesministeriet var mitt svar. I samband med dumavalet 1999 var jag i Moskva som UM:s östchef och satt bredvid Markus på en valtillställning där premiärminister Putin skulle tala. Plötsligt dök han upp genom en sidodörr, gick raskt fram, stannade och skakade Markus’ hand och sade: prihadi, kom förbi.
Ärade norsar, mina damer och herrar!
Jag känner mig ärad att få tala till er om minnet för min vän Markus Lyra.
Vi var bägge Helsingforspojkar men jag hade tagit studenten i Tyska Skolan. Markus var aktiv på Nylands Nation, jag däremot i studentföreningen för politisk historia. Efteråt upptäckte vi att vi hade gått på samma reservofficerskurs (RUK 120) vintern 1966, men aldrig hade råkats i Fredrikshamn. Markus var infanterist och jag artillerist. I vår kurspublikation nämns även Markus musikaliska sida. Han spelade bas.
Första gången jag observerade Markus var hösten 1968. Han var ordförande i den spontana protestgruppen Ylioppilaat – Studenter som agiterade mot firandet av Studentkåren vid Helsingfors universitets hundra års jubileum, som skulle gå av stapeln på Gamla studenthuset den 25 november 1968. Resten är historia. Jag hade just träffat en ny flicka – min nuvarande hustru – och föreslog en träff vid Gamla studenthuset. Efter att fönsterrutorna hade krossats och dörren öppnats trängde vi in med massorna och stannade hela kvällen. Men Markus såg vi inte. Han hade åkt till Tanzania med någon grupp. Jag skämtade ofta med Markus att han agiterade och organiserade ockupationen men försvann sen till Afrika när det började heta upp sig. När Markus firade sin femtioårsdag gav jag som gåva Ylioppilaat -Studenternas affisch med dedikationen: ”Entiseltä asvalttikepulaiselta entiselle vasemmistoradikaalille.”
Något senare, under våren och hösten 1969, satt vi som vi tyckte som stora studentledare samtidigt i studentkårens styrelse, men var onekligen trätobröder. Markus var socialdemokrat och jag inte. Vi ställe båda upp vid studentkårsvalet hösten 1969 och blev invalda. Markus fick över hundra röster och jag och min vän.
Pentti Kouri från den obundna centernära valföreningen Kriittinen vaaliliitto under hundra vardera.
På sina håll hade vi båda börjat läsa ryska. Jag kom in i UM två år före Markus, som tillsammans med den tredje blivande Moskva ambassadören Harry Helenius intogs 1974.
Våra vägar korsades flera gånger. Vi hade alla tre som vår första post på ambassaden i Moskva. Först jag, sen Markus och när jag fortsatte till generalkonsulatet i Leningrad kom Harry till Moskva. Både Markus och Harry tjänstgjorde senare som generalkonsuler i Leningrad/St. Petersburg. Jag blev Markus efterträdare i Moskva och Harry min, först i Moskva och sen ännu i Berlin. Vi var alla tre nästan helt jämnåriga, Markus född 1945 och Harry och jag 1946, men nu har både min företrädare och efterträdare i Moskva gått bort!
Moskva var en stor upplevelse och ambassadtjänstgöringen under Jaakko Hallama lärde mig mycket. Jag har i efterhand ofta tänkt att man lär sig mest av dåliga chefer. Jag hade det svårt med Jaakko Hallama och speciellt med ambassadrice Anita Hallama, men Markus var smidigare. När Hallama skulle överräcka sitt kreditivbrev i Ulan Bator i Mongoliet tog han med sig Markus och inte mig. Det harmade naturligtvis. Senare när jag skrev mina memoarer Patriarkkoja ja oligarkkeja visade Arto Mansala, Markus företrädare som ambassadör i Moskva mm, ett brev där Hallama karaktäriserade mig- – ”Pojken är inte alls dum, men så bångstyrig”.
Följande gång möttes vi igen i östfrågor när jag efter att ha varit vice konsul i Leningrad blev biträdande sekreterare in den finsk-sovjetiska handelskommissionen – Ahti Karjalainens kommission. Lite senare blev Markus generalsekreterare för den finsk-sovjetiska Teknisk-vetenskapliga kommissionen som ledes av Pekka Kuusi, en person med uppenbara presidentambitioner. Senare tjänstgjorde Markus som ambassadråd i Moskva på 1980-talet.
Det var varken av religiösa eller kyrkliga skäl som både Markus och jag upptäckte vår lutherska identitet i Ryssland. Det var kulturella. Klyftan vid vår östgräns var och förblir så djup att den är inte enbart politisk.
Utnämningen som generalkonsul till Leningrad/St. Petersburg förde Markus direkt in i stormens öga, därför att även Estland tillhörde hans exekvatur eller konsulärområde. Hans viktigaste kontakt i stadens ledning var den viceborgmästare som ansvarade för utrikesärenden, m.a.o. kontakterna till konsulat och utländska firmor – Vladimir Putin. Med Markus ord i en intervju i HBL för nu tio år sedan (den 5 april 2014) fick han ett mycket gott intryck av Putin: ”Han verkade vara en sann anhängare av demokrati och marknadsekonomi. På den punkten hade jag antagligen fel, tyvärr. Men Putin hade alltid tid att träffas när jag hade ärende till honom och han höll alltid sina löften.” Senare när Markus 1997 hade blivit ambassadör i Moskva fortsatte de att träffas. ”Han var samma timida och anspråkslösa man som den som jag lärt känna … När han utnämndes till premiärminister 1999 kom vi överens om att sluta träffas privat, det skulle inte ha varit lämpligt,” berättade Markus åt HBL.
Men under åren i St. Petersburg tog generalkonsulatet även itu med den ingermanländska befolkningen framtid. I de sovjetiska inrikespassen eller ID-korten betecknades ingermanlänningarna som finn/finka. Som bekant hade President Koivisto erkänt dessa människors rätt att flytta till Finland. Intresset var enormt men det uppstod även svåra mänskliga problem. Till exempel gällande äldre och mycket gamla människor som nog utan tvivel fyllde kraven men var för skröpliga att flytta utomlands. Det var Markus kloka första hustru Helena, som var sjuksköterska och magister i hälsovetenskap som hittade lösningen. I stället för att skicka dessa åldringar till Finland byggdes med finskt stöd seniorhem i Leningrad-området för dessa människor. Helena avled dessvärre allt för tidigt redan 2008.
Efter Moskva tjänstgjorde Markus som politisk chef och understatssekreterare för politiska frågor på UM. Markus var socialdemokrat men aldrig det som på finska heter ”pukari”. Han var en gedigen tjänsteman som till exempel Kalevi Sorsa hade stor tillit till. I de komplicerade politiska konstellationerna med Paavo Lipponen Tarja Halonen och Erkki Tuomioja visade han sitt sunda omdöme. Vi visste att när det gällde så hade han tillräckligt inflytande även på den viljestarke Tuomioja. Markus sista post blev Stockholm.
Markus var en av våra främsta Rysslands kännare och den enda av ambassadörerna som hade en personlig kontakt till Putin.
Huvudstasbladet 09.11.2024
Mannen som Putin vinkade förbi kön
Markus Lyra var en av våra främsta Rysslandskännare och den enda av ambassadörerna som hade en personlig kontakt till Putin, skriver René Nyberg om sin forna vän och kollega.
När jag överräckte mitt kreditivbrev till den ryske presidenten i januari 2001 frågade Putin – a gde Markus – var är Markus? On polititsjeski direktor v Mide – han är polchef på Utrikesministeriet var mitt svar.
I samband med dumavalet 1999 var jag i Moskva som Utrikesministeriets östchef och satt bredvid Markus på en valtillställning där premiärminister Putin skulle tala. Plötsligt dök han upp genom en sidodörr, gick raskt fram, stannade och skakade Markus hand och sade: prihadi, kom förbi.
Markus Lyra och jag var bägge Helsingforspojkar men jag hade tagit studenten i Tyska skolan. Markus var aktiv på Nylands nation, jag däremot i studentföreningen för politisk historia.
Första gången jag observerade Markus var hösten 1968. Han var ordförande i den spontana protestgruppen Ylioppilaat – Studenter som agiterade mot firandet av Studentkåren vid Helsingfors universitets hundraårsjubileum, som skulle gå av stapeln på Gamla studenthuset den 25 november 1968. Resten är historia.
Jag hade just träffat en ny flicka – min nuvarande hustru – och föreslog en träff vid Gamla studenthuset. Efter att fönsterrutorna hade krossats och dörren öppnats trängde vi in med massorna och stannade hela kvällen. Men Markus såg vi inte. Han hade åkt till Tanzania med någon grupp. Jag skämtade ofta med Markus att han agiterade och organiserade ockupationen men försvann sen till Afrika när det började hetta till.
Något senare, under våren och hösten 1969, satt vi som vi tyckte som stora studentledare samtidigt i studentkårens styrelse, men var onekligen trätobröder. Markus var socialdemokrat och jag inte. Vi ställe båda upp vid studentkårsvalet hösten 1969 och blev invalda. Markus fick över hundra röster och jag och min vän Pentti Kouri från den obundna centernära valföreningen Kriittinen vaaliliitto under hundra vardera.
Markus Lyra
Markus Lyra (1945–2024) föddes i Helsingfors och blev student från Svenska normallyceum 1965.
Anställdes vid Utrikesministeriet 1973. Han blev utrikessekreterare 1980. Han fungerade också som generalsekreterare vid den finländsk-sovjetiska tekniskt-vetenskapliga samarbetskommissionen.
Utsågs 1983 till ambassadsekreterare i Moskva, dit han återvände som ambassadör 1996–2000. Under mellantiden var han 1990–1993 generalkonsul i S:t Petersburg. Han var chef för Utrikesministeriets politiska avdelning 2000–2004 och blev 2005 politisk understatssekreterare och 2010 Finlands ambassadör i Stockholm.
Källa: Forna normallyceister rf
På sina håll hade vi båda börjat läsa ryska. Jag kom in i Utrikesministeriet två år före Markus, som tillsammans med den tredje blivande Moskvaambassadören Harry Helenius intogs 1974.
Våra vägar korsades flera gånger. Vi hade alla tre som vår första post på ambassaden i Moskva. Först jag, sen Markus och när jag fortsatte till generalkonsulatet i Leningrad kom Harry till Moskva.
Både Markus och Harry tjänstgjorde senare som generalkonsuler i Leningrad/S:t Petersburg. Jag blev Markus efterträdare i Moskva och Harry min, först i Moskva och sen ännu i Berlin. Vi var alla tre nästan helt jämnåriga, Markus född 1945 och Harry och jag 1946, men nu har både min företrädare och efterträdare i Moskva gått bort.
Följande gång möttes vi igen i östfrågor när jag efter att ha varit vice konsul i Leningrad blev biträdande sekreterare i den finsk-sovjetiska handelskommissionen – Ahti Karjalainens kommission.
Lite senare blev Markus generalsekreterare för den finsk-sovjetiska teknisk-vetenskapliga kommissionen. Senare tjänstgjorde Markus som ambassadråd i Moskva på 1980-talet.
Det var varken av religiösa eller kyrkliga skäl som både Markus och jag upptäckte vår lutherska identitet i Ryssland. Det var kulturella. Klyftan vid vår östgräns var och förblir så djup att den är inte enbart politisk.
Utnämningen som generalkonsul till Leningrad/St. Petersburg förde Markus direkt in i stormens öga, därför att även Estland tillhörde hans konsulärområde. Hans viktigaste kontakt i stadens ledning var den viceborgmästare som ansvarade för utrikesärenden, med andra ord kontakterna till konsulat och utländska firmor – Vladimir Putin.
Med Markus ord i en intervju i HBL för nu tio år sedan (den 5 april 2014) fick han ett mycket gott intryck av Putin:
”Han verkade vara en sann anhängare av demokrati och marknadsekonomi. På den punkten hade jag antagligen fel, tyvärr. Men Putin hade alltid tid att träffas när jag hade ärende till honom och han höll alltid sina löften.”
Senare när Markus 1997 hade blivit ambassadör i Moskva fortsatte de att träffas. ”Han var samma timida och anspråkslösa man som den som jag lärt känna … När han utnämndes till premiärminister 1999 kom vi överens om att sluta träffas privat, det skulle inte ha varit lämpligt,” berättade Markus åt HBL.
Under åren i S:t Petersburg tog generalkonsulatet även itu med den ingermanländska befolkningen framtid. I de sovjetiska inrikespassen eller id-korten betecknades ingermanlänningarna som finn/finka. Som bekant hade president Koivisto erkänt dessa människors rätt att flytta till Finland.
Intresset var enormt men det uppstod även svåra mänskliga problem. Till exempel gällande äldre och mycket gamla människor som nog utan tvivel fyllde kraven men var för skröpliga att flytta utomlands.
Det var Markus kloka första hustru Helena, som var sjuksköterska och magister i hälsovetenskap, som hittade lösningen. I stället för att skicka dessa åldringar till Finland byggdes med finskt stöd seniorhem i Leningrad-området för dessa människor.
Efter Moskva tjänstgjorde Markus som politisk chef och understatssekreterare för politiska frågor på UM. Markus var socialdemokrat men aldrig det som på finska heter ”pukari”. Han var en gedigen tjänsteman som till exempel Kalevi Sorsa hade stor tillit till. I de komplicerade politiska konstellationerna med Paavo Lipponen, Tarja Halonen och Erkki Tuomioja visade han sitt sunda omdöme. Vi visste att när det gällde så hade han tillräckligt inflytande även på den viljestarke Tuomioja. Markus sista post blev Stockholm.
Artikeln är en förkortad version av ett tal vid Forna normallyceisters samkväm i går med anledning av att Markus Lyra utnämnts till Årets Nors strax före sin död i september. Artikelskribenten René Nyberg är Finlands tidigare ambassadör i Moskva och Berlin.
