Släktkrönikor som tar avstamp i det förrevolutionära Ryssland

POSTED BY: WEBBRED 14 APRIL, 2020

Den svenske radiojournalisten Gunnar Bolin och den finske diplomaten René Nyberg släppte nyligen varsin bok om sina familjers ursprung i det som en gång var det ryska tsarimperiet. Mats Leander har läst dem parallellt och tycker att de kompletterar varandra på ett bra sätt.

Eftersom det inte är förbjudet att låna ut böcker till radiopensionärer hade jag beställt Hovjuvelerarens barn av Gunnar Bolin från Sveriges Radios bibliotek. När jag hämtade boken föll mina ögon på Sista tåget till Moskva av en René Nyberg. Två släkthistorier som visade sig vara spännande att läsa parallellt. Bägge böckerna tar avstamp i det förrevolutionära Ryssland.
René Nyberg är en pensionerad finsk diplomat. Hans föräldrar växer upp i Storfurstendömet Finland. När Finland blivit självständigt från Ryssland efter revolutionen, friar helsingforspojken som ska bli hans far till den blivande modern, en judisk flicka. Det tas inte väl upp av hennes föräldrar som rent av polisanmäler henne och påstår att hon försnillat pengar. Hon hämtas från båten i Åbo på väg på bröllopsresa till Stockholm

Polisen upptäcker snart att polisanmälan bara är en förevändning för att för att försöka stoppa äktenskapet med en icke jude. René Nyberg föds 1946. Hemma talar föräldrarna svenska med varandra, men barnen talar svenska med modern och finska med fadern. Och föräldrarna sätter René, kanske som en kompromiss, i Tyska skolan i Helsingfors. En liten bild av efterkrigstidens Finland: hans bästa vän i skolan har en far som varit SS-officer. Om moderns judiska bakgrund talar familjen inte med utomstående, René får veta om den först i puberteten.
Men här har René Nyberg skrivit en bok som kretsar kring, och är en hyllning till två judiska kvinnor – hans mamma och hennes kusin i Riga. Bokens titel syftar på att kusinen och hennes man, när tyskarna välde in i Lettland lyckades rädda sig med det sista tåget. De ämnade sig till Moskva men hamnar i Alma-Ata i Kazachstan. Efter kriget återvänder de till Riga. Utom skildringen av moderns alla judiska släktingars dramatiska och tragiska öden i kniptången mellan Stalin och Hitler, målas ett brett panorama över östeuropeisk judendom upp.

När jag läser boken inser jag att det rimligen inte fanns några judar i Finland före 1809. När Gustav III släppte in judar i Sverige fick de bo i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Ingen av de städerna ligger ju i Finland. I stället kom de judar som fanns i Finland på 1800-­talet från angränsande delar av det ryska imperiet. I Sverige kunde judarna bli svenska medborgare från 1838 när Gustav III:s judereglemente upphävdes, men det skedde aldrig i Storfurstendömet Finland, så judar kunde inte bli finska medborgare förrän Finland vart självständigt från Ryssland. Men i Ryssland fanns en regel som gav judiska soldater rätt att bosätta sig på den ort där deras tjänstgöring i armén upphörde och det var populärt bland judiska flickor att gifta sig med såna soldater för att hamna i Finland.
Nyberg berättar medkännande men aldrig sentimentalt om sina judiska släktingars öden i det krigshärjade Europa. Samtidigt ger han en lärd och detaljrik bild av samhällslivet i det judiska kärnområde som under kriget manglades mellan Hitlers och Stalins arméer. Och även om hur det var att vara jude och finsk soldat i ett Finland som försvarade sig mot Sovjet, sida vid sida med tyska soldater. Tre judiska soldater tilldelades det tyska Järnkorset, alla vägrade ta emot det. En av dem var den sedermera framstående finska diplomaten Max Jakobson. Vi får följa hur kusinerna i Helsingfors och Riga försökte hålla kontakt och hur de åter kunde träffas efter Sovjetunionens upplösning. Vi får också en levande bild av hur det var att växa upp i Helsingfors på femtio-och sextiotalet. Sista tåget till Moskva bygger på gedigen forskning och har en omfattande notapparat, samtidigt som den är gripande och lättläst.

År 1903 låter tsarens hovjuvelerare, Wilhelm Bolin, bygga en sommarvilla i Småryd på Bjärehalvön. Han var radiomannen Gunnar Bolins farmors mors, Maria Seitz, bror. Villan blir en samlingsplats för släkten under första och andra världskriget och framåt. Här tillbringar Gunnar barndomens somrar bland talrika släktingar som konverserar på ryska och tyska och som bär med sig 1900-talets dramatiska historia. Som liten tyckte han mest att det var jobbigt med språken som han inte förstod och släktingarnas brutna svenska. Men nu har brev som han hittat och trägna efterforskningar resulterat i en bok.
Liksom Sista tåget till Moskva är Hovjuvelerarens barn en rik, myllrande släkthistoria. Men den utspelar sig, som bokens underrubrik säger i skuggan av tre diktaturer och ger inblick i Europas 1900-talshistoria. Idag har släkten Bolin varit hovjuvelerare åt fem ryska tsarer och tre svenska kungar – till Sverige kom firman 1916 då Wilhelm Andrejevitj Bolin öppnade en filial i Stockholm. Familjen hade behållit sitt svenska medborgarskap och Wilhelm Andrejevitj hade lärt sig svenska som vuxen.

Ryska revolutionen förändrar allt. Wilhelm Andrejevitj räddar så mycket han kan från Moskva och Petersburg till Sverige och kvar av firman blir det som var den svenska filialen och som nu ligger vid Stureplan i Stockholm. Företaget drivs idag vidare av släktingar till Gunnar Bolin. Den ryska släkten hade svenska, tyska och österrikiska rötter – inga ryssar. Gunnars farmor Karin – hans Babi – gifter sig med den österrikiska socialistiska politikern Ernst och flyttar till Wien. Kontrasten blir stor mot hennes högborgerliga uppväxt i Moskva.
Mannen fängslas under den austrofascistiska Dollfussdiktaturen. Familjen hukar medan högern skjuter med kanon mot arbetarkvarteren. Efter Hitlers Anschluss av Österrike till Tyskland, blir österrikarna tyska medborgare, vare sig de vill eller inte. Österrike finns ju inte längre. Familjens judiska grannar försvinner, utan att kunna ingripa hör man hur de misshandlas på gatan. Babi tar ena sonen med sig till tryggheten i Sverige, men brodern Gerhard, Gunnars far, lämnas kvar för att avsluta sin skolgång.

Mannen i familjen han inackorderas hos är nazist och misshandlar honom. Och sommaren 1939 kan inte Gerhard resa till släkten i Sverige, som det var tänkt. I stället blir han inkallad och kommer att delta i överfallet på Polen som soldat i tyska armén. En period är han civil och studerar juridik. Han blir antagen till en utbildning i Sverige, får faktiskt utresetillstånd, men blir inte insläppt av de svenska myndigheterna. Oklart varför. Han blir inkallad igen, utbildas till dechiffrör och placeras i Norge. Norska flickor ropar svenskegutten efter honom och hans goda förhållande till ortsbefolkningen väcker misstänksamhet hos nazistiska överordnade. När Tyskland håller på att braka samman kommenderas han till Frankrike och hamnar vid krigsslutet i amerikansk fångenskap. Efter kriget tar han sig till Sverige och antar sin mors flicknamn Bolin.
Hovjuvelerarens barn är en fängslande berättelse om släktingarnas öden med ögonblicksbilder från Moskva och Wien, av livet i Småryd, Gunnars uppväxt och hans arbete med boken. Gunnars farmor Karin, hans Babi, och faderns Gerhards mormor Maria, hans Babi, är viktiga i berättelsen, som interfolieras med samtal med fadern.

Mats Leander