Gränser och gränspolitik eller ett ryskt Columbi ägg

Nya Utrikespolitiska sällskapet
23 november 2020

Min sista längre resa som ambassadör i Moskva tog mig till Fjärran Östern. Först Peking och tillsammans med min kollega ambassadör Benjamin Bassin med flyg till Harbin, därifrån 800 km med bil till Vladivostok och ytterligare 800 km till Habarovsk. Vi gjorde en avstickare till det judiska autonoma området Birobidjan, där jag måste lämna min kollega för att skynda tillbaka till Moskva för president Putins inauguration den 7 maj 2004.

På flyget till Moskva satt Habarovsks guvernör Viktor Isaev bredvid mig. Vi hade träffats redan tidigare, sist några dagar innan flyget. Isaev utnämndes senare till presidentens fullmäktige i Fjärran Östern och därefter blev han den ansvarige ministern för utvecklingen av Fjärran Östern. Frågan som intresserade mig var gränsen. Det ryska imperiet och Qing dynastin hade i 1860 års Peking-konvention kommit överens om gränsen längs Amur- och Ussurifloderna. Kan Ryssland idag nå en överenskommelse med Kina om tvistefrågorna gällande gränsdragningen, och om så när, var min fråga? Den först blodiga sammandrabbningen mellan Sovjetunion och Kina hade ägt rum 1969 på Damanskiön i Ussurifloden.

Efter att den tjeckoslovakiska ishockeystjärnan Václav Nedomansky hade hoppat av till USA 1974 skämtades det att Sovjet har två problem – Damanski och Nedomansky [icke-damanski].

Isaev skisserade en karta om gränsproblem vid Amur och Ussuri, som han tyvärr inte lät mig behålla, och klargjorde ingående frågans vansklighet. Amurfloden är ett vattendrag som varje vår ändrar sin flodbädd. Sanddyner dyker upp och försvinner, öarnas yta ökar och krymper. Maximala kinesiska krav kunde leda till att gränsen skulle förlöpa vid Habarovsks strandpromenad, underströk Isaev.

Isaev var bitande kritisk gentemot Jeltsins och hans utrikesministerns Kozyrevs lösa tal om gränsproblematiken. Han trodde inte på en överenskommelse med Kina, frågan var för invecklad. Intressant nog kopplade han det kinesiska gränsproblemet med Kurilerna och Japan. Ett halvt år senare föreslog Putin förhandlingar om ett gränsavtal med Kina, Lettland och Estland.

Avtalet med Kina ratificerades 2005 och med Lettland 2007. Med Estland undertecknades gränsavtalet efter långa och vanskliga förhandlingar slutligen i februari 2014, men har fortfarande inte ratificerats. Ett faktum som den ryska propagandan gärna påminner om och beskyller Estland för territoriella krav.

De flesta råd som man från finskt håll har gett esterna har visat sig vara dåliga. I allmänhet lönar det sig att vara aktsam med unsolicited advice. Men när det gäller Ryssland har den finska erfarenheten bekräftat vikten att nå avtal med Moskva när det är möjligt. På slutet av 1990-talet kunde jag som UM:s östchef lätt parera frågor från både ryska och japanska journalister gällande Karelen med att hänvisa till fredsavtalet från Paris 1947 – Finland har ingen gränsfråga och därmed inte heller territoriella krav.

Väst och öst möts än idag vid den finska östgränsen, som ursprungligen var gränsen mellan Sverige och Novgorod och kulturellt mellan Rom och Bysans. Kristendomen nådde de finskspråkiga stammarna först från öst. Sammandrabbningar och krig utlöstes av kampen om handelsvägar och tillträde till havet. Slaget vi Neva 1240 är en historisk milstolpe där fursten i Novgorod Alexander slog den svenska hären. Gränsdragningen var bristande och öppen för dispyter. Samtidigt trängde svedjebrukande finska bönder allt djupare österut. Gränsen var länge en konfessionsgräns, men vid inget skede en språkgräns. På bägge sidor av gränsen talades finska dialekter.

Freden i Teusina (Täyssinä) 1595 var första gången på över 270 år som slutade i en gemensam gränsdragning mellan Sverige och Ryssland. Försvaret av Sveriges östgräns och de ”olidliga förhållandena” i gränstrakten var ett ständigt huvudbry för Gustav Vasa och hans söner. Försvaransvaret tyngde speciellt slottshövitsmannen i Viborg. I ett adelsmöte 1547 i Åbo, sammankallat av Gustav Vasa, kom ett förslag upp att skapa en bred zon av bränd mark längs östgränsen, som skulle omöjliggöra ett anfall från Ryssland. Denna defensiva idé skulle förhindra att fienden kunde försörja sig i det härjade landet. Såsom Kari Tarkiainen uttrycker sig i sin magistrala bok Moskoviterna: ”Självklart tyckte kungen illa om detta förslag.” (Tarkiainen 60)

Situationen förändrades med freden i Stolbova 1617 som fick Gustav II Adolf att konstatera ”Nu kunde Sverige för först gången i historien leva lyckligt i lugn och ro, utan hot österifrån.” (Tarkiainen 134) På många sätt liknar Stolbova freden 1812 års Rysslandspolitik. Båda skapade ett långvarigt lugn vid Sveriges östgräns, oavsett om den låg vid Ladoga eller Torne älv. Ännu på 1930-talet påminde några svenskar sändebudet Paasikivi i Stockholm att Ryssland har varit för oss en god granne.

Fast Sverige inte uppnådde i Stolbova freden sina utstakade maximala mål, Kolahalvön och Vita havskusten, inklusive Archangelsk, hade Sverige med införlivandet av Kexholms län, Nöteborg och Ingermanland som biland (voittomaa) ökat sin folkmängd med en stor karelsk-ortodox befolkning. Stämningarna i gränstrakten blev med tiden fientliga mot Sverige. De nya undersåtar i Kexholms och Ingermanlands län visade fortfarande en stor lojalitet mot Ryssland. Eftersom man inte kunde lita på det ortodoxa karelska folket om det blev en brytning med Ryssland, grubblade Gustav Adolf 1619 på om hela den karelska stammen borde deporteras till Estland, och de folktomma trakterna i de östra provinserna koloniseras med pålitliga lutheranska finnar. (Tarkiainen 140) Utan aktiva deportationsåtgärder men med ökande tryck från de lutheranska pastorerna och den växande skattetyngden lämnade en stor del av den karelska befolkningen Kexholm och Ingermanland, speciellt efter det s.k. ruptur-kriget 1656–58, och bosatte sig i Novgorod och Tver. I stället flyttade lutherska bönder från Savolax och Karelen (savakot ja äyrämöiset) till Ingermanland.

Både den Stora och Lilla ofreden ledde till kännbara territoriella förluster. Dessa gränser med Ryssland var varken språk- eller etniska gränser och till exempel guvernementet Ingermanland runt St. Petersburg förblev lutheranskt och språkligt finskt ända till Stalins tider. Efter Gustavs krig 1788–90 utnämndes kommendören för Savolax brigaden, general Curt von Stedingk, sedermera greve och Sveriges sista fältmarskalk, till svensk ambassadör i St. Petersburg. I en rapport från sina resor i den ryska delen av Finland, det så kallade Gamla Finland var von Stedingk orolig för Finland: ”Finland, det är vårt skydd, den damm som skall hejda denna strida flod (ryssarna). Den måste vara fast, men det är den inte. Utan detta land är vi mindre än intet.”

Med hänvisning till befästningsarbeten på den ryska sidan konstaterar von Stedingk i en rapport 1795 följande: ”Kejsarinnan behöver inte mer frukta att se kriget närma sig hennes huvudstad (…) En av de obotliga skador det sista kriget gjort oss är att ryssarna blivit uppmärksamma på det onda vi kunde göra dem. Kejsarinnan kan nu göra oss mycket ont utan att särdeles skada sig själv.”

Ännu tydligare blir von Stedingk när han refererar kejsarinnans mäktigaste rådgivare Furst Potemkins vision om det bästa försvarsplanen mot Sverige — ett ryskt Columbi ägg: ”Ödelägga Finland, bortföra befolkningen och tvinga den att bosätta sig i glesbefolkade delar av Ryssland.” (von Platen 208, 220–221)

I sin Potemkinbiografi citerar Simon Sebag Montefiore samma tankegångar men uttryckta redan under brinnande krig: ”But Gustavus was still advancing on land. In one of those moments when Potemkin envisaged ruthless evacuation of people, he half-jokingly suggested depopulating Finland, dispersing its people and making it into a wasteland.” (Montefiore 449) – Stalinistiska metoder skulle vi säga idag.

Återföreningen av Gamla Finland 1812 med de ”Höfdingedömen, hwilka af Hans Kejserliga Maj:ts wapn under detta krig blifwit från Kronan Swerige eröfrade” blev Storfurstendömet Finland. Dorpatfreden 1920 bekräftade denna gräns plus Petsamo. Kritikerna smädade resultatet som ”skamfreden i Dorpat”. Fredsförhandlarna med Paasikivi i spetsen hade förspillt möjligheten att förena Fjärr-Karelen med det självständiga Finland.

Dorpatfredens gräns var naturligtvis ingen språkgräns. Först med Stalins deportationer i mitten av 1930-talet tömdes gränsområdet i Norra Ingermanland. Detsamma kunde observeras i Ladoga-Karelen där gränsbefolkningen på bägge sidor av gränsen var ortodox och besläktad.

Överraskningen i Kreml var total när hela befolkningen i Karelen i skyddet av den finska armén evakuerades under och efter vinterkriget. Paasikivi noterade i sin dagbok Stalins irritation. Stalin hade blivit informerade att den finska befolkningen hade tvingats lämna sina hemman. Molotov utbrast till svenskarna efter att Röda armén hittade ett tömt Viborg: ”Betraktar de oss som barbarer?” De överlämnade områdena förblev tomma även efter fortsättningskriget och vapenvilan september 1944.

Den av Finland praktiserade ethnic auto-cleansing, som det väl på modernt språk kunde kallas, är historiskt unik. Man kunde hävda att Finland av nödtvång fullföljde Potemkins råd. Stalins nationalitetspolitik hade gjort sitt och Sovjet-Karelen förlorat sin livskraft redan långt före Sovjetunionens fall. Slutresultat är en knivskarp gräns och den av Stalin erövrade marken har förblivit övergiven mark (voittomaasta joutomaaksi).

I och med att Finland inte mera har en irredenta, såsom Fjärr-Karelen före kriget, har gränsen som kändes orättvis genom åren blivit naturlig och därmed en essentiell faktor i det finsk-ryska naboskapet. +++