Svenska Dagbladet
24.11.2024
Olof Ehrenkrona
Iden ryska nationalistiska mytologin ingår att landet är en egen civilisation. Inget annat land är som Ryssland och ryskt imperiebyggande har tvingat grannstaterna till underkastelse. Ryska förhållanden och tänkesätt har brett ut sig genom något som ryssarna själva betraktar som en civilisationsprocess.
Utanför Ryssland har det dock knappast varit civiliseringen av grannskapet som har dragit till sig uppmärksamheten utan det inhemska förfallet, brutaliteten i statsledningen och mot de egna undersåtarna.
Inte ens de mest upplysta och toleranta Rysslandskännarna har kunnat undgå att låta sina sympatier för folket och kulturen färgas av landets efterblivenhet. Ryska nationalister avfärdar sådant som ”russofobi”, även när utländska bedömare är mindre sinistra än de egna dissidenternas.
Två nyutkomna böcker om det historiska förhållandet mellan Sverige och Ryssland illustrerar spänningen mellan Rysslands självbild och rollen som utgrupp i civilisationernas krets. ”Mellan Sverige och Ryssland – historiska betraktelser” (Förlaget 2024), av den finländske diplomaten René Nyberg och ”Fienden – Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag”, (Ordfront 2023), av Dick Harrison.
Bakom Nybergs dubbeltydiga titel, han kommer ju från landet ”mellan”, döljer sig en utomordentlig sammanfattning av de senaste årtiondenas forskningsläge. En beskrivning som beklagligt nog gör halt under Finlands ryska århundrade.
Nybergs bok är som en depesch stramt saklig, späckad med substansinformation och med avsändarens analytiska instick lapidariskt välskrivna utan onödiga utvikningar. Det svala finländska perspektivet, som inte störs av ideologiska eller nationalistiska överdrifter, gör Nybergs skildring extra värdefull.
Samtidigt lämnar han ett tomrum, när skildringen inte omfattar 1900-talet då han själv var med och Finland var fritt och självständigt.
Harrisons ”Fienden” sträcker sig in i vår tid och har en starkare mentalitetshistorisk tyngdpunkt. En av dess stora förtjänster är hans omsorgsfulla genomgång av den svenska Rysslandsbilden genom århundradena. Han redovisar också några exempel på parallella bilder från andra länder. Harrison sammanför andras rapsodiska skildringar på temat i en långsiktig, historisk kontext. Det blir till slut en påtagligt pessimistisk bild av Ryssland.
En återspegling av Rysslands tillkortakommanden i sina försök att framstå som en civilisation. Försök som har misslyckats, inte främst som en följd av en normal europeisk mellanstatlig rivalitet utan därför att hotet om russifiering har uppfattats i grannskapet som existentiellt vederstyggligt.
Livegenskap, mystisk rysk ortodoxi, prygel av soldater, tjänare, livegna och kvinnor, superi, oinskränkt överhetsmakt, godtycke och korruption har dominerat omvärldens bild av den ryska världen. Det är illa nog som en historisk beskrivning av Ryssland. Men det värsta som båda böckerna visar är att sakernas tillstånd aldrig tycks förändras i grunden. Att ingen rysk pånyttfödelse eller upplysning har fått bestå innan en ny överhet har släckt ljuset.
