Paasikivi i Moskva

Paasikivi i Moskva

Det Ă€r svĂ„rt att tĂ€nka sig att Ryssland skulle avstĂ„ frĂ„n Finland till Sveriges förmĂ„n, dĂ„ lĂ€nderna kĂ€mpat om herravĂ€ldet över landet i flera Ă„rhundraden. (Alexandra Kollontaj 1940)

I juni 2002 presenterade Mauno Koivisto sin bok Den ryska idĂ©n i Moskva. Han överraskade sin publik genom att konstatera att han egentligen inte mötte nĂ„gra riktigt svĂ„ra problem som president. Åhörarna, bland dem mĂ„nga finlĂ€ndare, förstod inte genast vad Koivisto menade. – Finlands existens var aldrig hotad under Koivistos tid.

Det var dĂ€remot fallet under Paasikivis tid. I december 1940 anförtrodde sig Paasikivi Ă„t Mauno Honkajuuri, som eftertrĂ€tt honom som generaldirektör för Kansallis-Osake-Pankki. Han konstaterade att uppdraget som envoyĂ© i Moskva var den tyngsta posten i Finland, presidentens uppdrag medrĂ€knat.  ”Det Ă€r inte frĂ„ga om nĂ„gonting mindre Ă€n om att förhindra ett nytt krig, som skulle tillintetgöra oss slutgiltigt.” I Kremls perspektiv hade vinterkriget förblivit ofullbordat och Sovjetunionen fortsatte kriget nu med andra metoder. MĂ„let var fortfarande att genomföra det hemliga tillĂ€ggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten ocksĂ„ för Finlands del.

Paasikivis lÄnga och krÀvande uppdrag

Paasikivis lÄnga och krÀvande uppdrag i Moskva började med förhandlingar i Kreml i oktober 1939 och slutade med den enda resan frÄn vilken han enligt egna ord ÄtervÀnde nöjd. I september 1955 meddelade Sovjetunionen att landet skulle ÄterlÀmna arrendeomrÄdet i Porkala i förtid. Med anledning av detta gick Paasikivi med pÄ sovjetregeringens krav pÄ att vsb-pakten, som ingÄtts Är 1948, skulle förlÀngas med tjugo Är.

Hösten 1939 hade Paasikivis delegation sju sammantrĂ€den i Moskva. Stalin ledde samtalen sex gĂ„nger, vilket Stalins levnadstecknare Stephen Kotkin betraktar som unikt. Detsamma understryker Viktor Vladimirov i sin bok Kohti talvisotaa (Mot vinterkriget). Vid förhandlingsbordet satt med Tuomo Polvinens ord ”ett beslutande intellekt”, som ville Ă„stadkomma resultat. Paasikivi berĂ€ttar att han blev positivt överraskad av Stalin, som upptrĂ€dde sympatiskt.

Stalin visade sig dĂ€remot inte nĂ€r statsminister Ryti ledde fredsförhandlingarna gĂ€llande vinterkriget i Moskva i mars 1940 och höll sitt inledande anförande pĂ„ ryska. Stalin deltog inte i fredssonderingarna i april 1944 i Moskva, dit Paasikivi flög via Stockholm. Stalin var inte heller nĂ€rvarande dĂ„ fördraget om mellanfreden undertecknades i september 1944. I januari 1948 bjöd Stalin Paasikivi att komma till Moskva. Paasikivi avböjde med hĂ€nvisning till sin höga Ă„lder (77 Ă„r) och till den ”oro i sinnet som resan skulle medföra”. Han visste vad Stalin var ute efter och var inte beredd att ingĂ„ ett likadant ”vĂ€nskapsavtal” som RumĂ€nien eller Ungern tecknat, dĂ„ de till sin karaktĂ€r var militĂ€ra avtal.

Med undantag av förhandlingarna hösten 1939 mötte finlÀndarna inte Stalin, utan folkkommissarien för utrikes Àrenden Vjatsjeslav Molotov, som lÀxade upp Finland Àven i offentligheten. DÀrför var det Molotov som fick personifiera fienden i finlÀndarnas ögon. Krigscensuren skötte om att Stalin inte svartmÄlades i propagandan.

Som envoyĂ© mötte Paasikivi Stalin först nĂ€r han gjorde sig beredd för hemresan i maj 1941. Det var deras sista möte. Stalin, som efter det halvtimmeslĂ„nga sammantrĂ€ffandet lovade Paasikivi 20 000 ton spannmĂ„l, yttrade en menande kommentar till Paasikivi: ”De Ă€r inte belĂ„tna med Er [i Helsingfors]” (Oni ne dovolnyj vami). Paasikivi sĂ€nde statsminister Kekkonen till Stalins begravning Ă„r 1953.

Paasikivi mötte utrikesminister Molotov sista gĂ„ngen i början av ett statsbesök Ă„r 1955, frĂ„n vilket Molotov skyndade sig till FN:s generalförsamling i New York. Molotov hade motsatt sig de Ă€ndringar som gjorts i utrikespolitiken under Nikita Chrusjtjovs ”tövĂ€der”, bland annat Ă„terlĂ€mnandet av Porkala. I en memoarliknande intervjubok som utkom Ă„r 1991 konstaterar Molotov lakoniskt att ”vi skulle knappast ha gjort det”. HĂ€nvisningen till Stalin Ă€r uppenbar. Molotov tillade att de misslyckades med att ”demokratisera” Finland, i likhet med Österrike.

Paasikivi var redan borta, dĂ„ Chrusjtjov ville förödmjuka Molotov en gĂ„ng till. Den tidigare utrikesministern, som förlorat i maktkampen Ă„r 1957, hade skickats till Ulan Bator. Nu beslutade man att utse honom till ambassadör i Helsingfors. SĂ„som Kimmo Rentola konstaterar var det en allvarlig felbedömning, och som om det ryska utrikesministeriet insett detta föreslog ministeriet att saken inofficiellt skulle kontrolleras med ”president Kekkonen och vĂ€nner i Finland med hjĂ€lp av den statliga sĂ€kerhetskommittĂ©ns (KGB:s) metoder”. Molotov skulle utan tvekan ha tagits emot med cocktails av olika slag i Finland.

Enligt Sveriges ambassadör i Moskva Vilhelm Assarsson var Paasikivi den första avgĂ„ende sĂ€ndebudet som Stalin tog emot. Storbritanniens ambassadör mötte Stalin första gĂ„ngen i juli 1941 och USA:s ambassadör i augusti 1941. Tysklands Reichsbotschafter greve Schulenburg fick audiens hos Stalin tillsammans med utrikesminister von Ribbentrop i augusti 1939. Enligt Assarsson var Paasikivi persona gratissima i Kreml. Sovjetunionens envoyĂ© i Stockholm, Alexandra Kollontaj, beskrev Paasikivi i flera repriser som ”vis och öppen”. Han berĂ€ttade att Stalin satte stort vĂ€rde pĂ„ Paasikivi och betraktade honom som en person med vilken det alltid var intressant att debattera. Molotov och Kollontaj hade lagt mĂ€rke till Stalins uppfattning om Finlands huvudförhandlare och agerade i enlighet med den. Efter vinterkriget visade sig beslutsfattaren inte. Paasikivi fick nöja sig med Molotov, som verkstĂ€llde Stalins order.

Paasikivis förhandlingspartner

Paasikivis motpart i förhandlingarna i Moskva var folkkommissaren för utrikes Ă€renden Vjatsjeslav Molotov, med vilken Paasikivi förde mĂ„nga svĂ„ra samtal. Molotov ansĂ„gs vara en ”fruktansvĂ€rd förhandlare” (un nĂ©gociateur terrible), men enligt Paasikivi var han ”hövlig och vĂ€nlig ansikte mot ansikte” och avslutade till och med skarpa diskussioner med ett ”utjĂ€mnande lekfullt ord”. DĂ€remot beskrev Paasikivi Molotovs stĂ€llföretrĂ€dare, Andrej Vysjinskij, Ă„klagare vid de iscensatta rĂ€ttegĂ„ngarna i Moskva, Lettlands sovjetiserare och senare Ă„klagare vid NĂŒrnbergrĂ€ttegĂ„ngarna som en ”fanatiker och otrevlig man”.

I Moskva förhandlade Paasikivi ocksÄ med Molotovs andra stÀllföretrÀdare, georgiern Vladimir Dekanozov, som sovjetiserade Litauen och intog posten som ambassadör i Berlin i november 1940. Paasikivi mötte Dekanozov Äter vÄren 1944 i Moskva, dÀr han Äter agerade som Molotovs stÀllföretrÀdare. Dekanozov avrÀttades i december 1953 tillsammans med sin förutvarande chef Lavrentij Berija. Finlands vÀrsta fiende, enligt Paasikivi, var emellertid Andrej Zjdanov, Leningrads partichef, Estlands sovjetiserare och sedermera ordföranden för de allierades övervakningskommission i Finland. Tuomo Polvinen konstaterar att Paasikivi visserligen inte upptog denna dagboksanteckning i sina memoarer.

Ytterligare en person som vĂ„llade Paasikivi besvĂ€r var Sovjetunionens sĂ€ndebud i Helsingfors, Ivan Zotov, som kommit till posten frĂ„n Riga. Men Ă€ven chefen har en chef. SĂ€ndebudets agerande övervakades av NKVD:s resident, som i december 1940 rapporterade till Kreml att ”ambassadören förhandlar klumpigt och hamnar ofta i pinsamma situationer” och att ”finlĂ€ndarna tar ingen notis om honom”. Zotov ersattes med Pavel Orlov i början av april. PĂ„ motsvarande sĂ€tt bytte KGB:s resident ambassadören pĂ„ Fabriksgatan Ă„r 1979, dĂ„ Vladimir Stepanov flyttades till Petrozavodsk.

Paasikivi och Mannerheim

Före vinterkriget var varken Paasikivi eller Mannerheim sĂ„dana sjĂ€lvklara figurer som de efterföljande generationerna uppfattat dem. Paasikivi belastning var hans rykte som en besvĂ€rlig personlighet, som en kompromissberedd föresprĂ„kare för eftergiftspolitik, som monarkist, som statsministern som genomförde det strandade försöket att alliera Finland med Tyskland Ă„r 1918 och ytterligare som en av dem som förhandlade fram ”skamfreden” i Dorpat. Även hans personlighet var föremĂ„l för kritik: ”envis och vresig och helt oförmögen att lirka med ryssarna”. Medveten om detta ville Paasikivi att VĂ€inö Tanner, som varit med i Dorpat 1920, skulle dela ansvaret vid förhandlingarna hösten 1939.

Även Mannerheim betraktades med tvivel. Han ansĂ„gs vara för gammal (72 Ă„r) för att leda armĂ©n. Hans brytning med utrikesminister Eljas Erkko och de allvarliga meningsskiljaktigheterna med statsminister A. K. Cajander höll pĂ„ att leda till ett godkĂ€nnande av hans ansökan om avsked i november 1939. Enligt Mannerheim hade regeringen ingen sĂ„dan armĂ© som dess utrikespolitik förutsatte eftersom Finland alltid rĂ€knat med att Ryssland skulle vara bundet pĂ„ annat hĂ„ll om ett krig bröt ut. Nu var det dock inte sĂ„. Mannerheim var sĂ€rskilt irriterad över utrikesminister Eljas Erkkos upptrĂ€dande. Det uppstod ocksĂ„ en brytning mellan Paasikivi och Erkko. Paasikivi anklagade Erkko för att Finland hamnat i krig och pratade om ”Erkkos krig”. Paasikivis ilska ville inte gĂ„ över, och han kallade Erkko för riksfördĂ€rvaren.

VĂ€inö Voionmaa, som deltog tillsammans med Paasikivi i förhandlingarna efter fredsfördraget i Moskva, antecknade Paasikivis bredsidor. Enligt Paasikivi var orsaken till de ”enorma förlusterna” i vinterkriget de mĂ€n som Ă€gnat sig Ă„t passivt motstĂ„nd under ofĂ€rdsĂ„ren och i aktivisterna, som skapat en ”uppblĂ„st sjĂ€lvstĂ€ndighetsanda” och byggt upp landets framtid pĂ„ ”rĂ€ttigheter” utan att rĂ€kna med stormakternas vĂ€lde, som dessa rĂ€ttigheter var underkastade. För Paasikivi var suometarianismen lika med realpolitik. Enligt Paasikivi gĂ€llde det att veta nĂ€r man skulle vara aktivist.

I stĂ€mningarna efter nederlaget i kriget och i den Ă„ngestvĂ€ckande atmosfĂ€ren i Moskva undrade Paasikivi och Voionmaa till och med om Estland gjort rĂ€tt val trots allt. Resultatet av Estlands avgörande blev klart nĂ€r Röda armen lĂ€mnade sina baser vĂ„ren 1940 och ockuperade landet. Med anledning av de tyska framgĂ„ngarna i kriget vĂ€ntade sig Paasikivi sommaren 1940 att Britannien skulle gĂ„ med pĂ„ fred. ”Det Ă€r ytterst viktigt att storkriget slutar, och vĂ„r förhoppning Ă€r att Tyskland krossar England snabbt och i grunden.” Paasikivi var irriterad över den brittiske ambassadören Sir Stafford Cripps uttalanden. I december 1939 hade Cripps, som tillhörde vĂ€nstern inom labourpartiet, uttryckt sitt understöd för Kuusinens ”folkregering” och frĂ„gat Paasikivi: ”Vill finlĂ€ndarna faktiskt inte ansluta sig till Sovjetunionen? Hur skulle kommunisterna rösta?” Paasikivis motfrĂ„ga löd: ”Skulle de brittiska kommunisterna rösta för en anslutning med Tyskland?”

Mannerheim och Paasikivi hade liknande Ă„sikter, vilket hade fört dem nĂ€rmare varandra redan pĂ„ 1930-talet. Mannerheim ansĂ„g sig ha genomdrivit den svenska orienteringen, dvs. den nordistiska inriktningen som KivimĂ€kis regering godkĂ€nde som Finlands utrikespolitiska linje Ă„r 1935. Att skicka Paasikivi till Stockholm torde ha varit Mannerheims idĂ©, som i praktiken dock genomfördes av de viktigaste medlemmarna i Paasikivis ”utrikespolitiska klubb”, KivimĂ€ki och utrikesminister Antti Hackzell. De var ocksĂ„ överens om att sprĂ„kstriden var skadlig för Finlands relationer med Sverige. Mannerheims karaktĂ€risering av Paasikivi var Ă„terhĂ„llsam men uppskattande. Enligt honom var Paasikivi en begĂ„vad, skicklig och intressant man, trots att han inte kunde uttrycka sig pĂ„ nĂ„got sprĂ„k. Deras nĂ€ra samarbete och ökande ömsesidiga uppskattning fortsatte Ă€ven efter kriget. I augusti 1944 blev president Mannerheim förargad över en tidningsintervju med Paasikivi och strök Paasikivi frĂ„n delegationen för förhandlingarna om mellanfreden i september 1944, men, sĂ„som Tuomo Polvinen konstaterar, deras relationer blev reparerade pĂ„ senhösten 1944 nĂ€r erfarenheten visat att man ”inte klarade sig utan statsrĂ„dets tjĂ€nster under de förĂ€ndrade förhĂ„llandena”.

Moskva under mellanfreden

Vad vĂ€ntade Paasikivi i Moskva, dit han Ă„tervĂ€nde redan en vecka efter att fredsfördraget undertecknats i mars 1940. I den tomma beskickningsbyggnaden rĂ„dde ”Jerusalems förstörelse”. Flytten till huset kunde ske först i slutet av april. Den nya beskickningen, som ritats av Hilding Ekelund, hade tagits i anvĂ€ndning endast ett och ett halvt Ă„r tidigare.

Paasikivi, tillsammans med Voionmaa som bitrĂ€dde honom, hade i uppdrag att förhandla om fredsfördragets verkstĂ€llande och att reda ut bland annat den beryktade oklara grĂ€nsdragningen vid Enso (Svetogorsk). I den skarpa korrespondensen med Helsingfors skrev Paasikivi till regeringen: ”Om ni inte litar pĂ„ mitt omdöme hĂ€r pĂ„ ort och stĂ€lle, Ă€r det bĂ€st att ni skickar nĂ„gon annan hit.”

Att befolkningen pĂ„ de omrĂ„den som överlĂ€ts till Sovjetunionen flyttade till Finland överraskade Kreml. Paasikivi antecknade in sin dagbok: ”Stalin blev mycket arg över att befolkningen lĂ€mnat de överlĂ„tna omrĂ„dena. Han hade blivit övertalad om att befolkningen tvingats att flytta.” Finlands sĂ€ndebud i Stockholm, G. A. Gripenberg, antecknade senare en kommentar om det utrymda Viborg som Molotov fĂ€llt i mars 1940, och som han hört av svenskarna. Betraktar de verkligen oss som barbarer, hade Molotov sagt, förundrad.

Molotov gav aldrig efter. Den oklara grÀnsdragningen gjorde att den mest moderna helheten av trÀförÀdlingsindustri i Europa blev pÄ andra sidan grÀnsen. I omrÄdet fanns en sulfit-, pappers-, kartong- och klorfabrik. Kartongproduktionen i Enso stod för hÀlften av produktionen i Sovjetunionen Är 1939. Rouhiala vattenkraftverk, som lÄg i det överlÄtna omrÄdet, blev den tredje effektivaste enheten i Sovjetunionen. GrÀnsdragningen kom dÀrigenom att ha ekonomisk betydelse för Sovjetunionen, Àven om detta inte var orsaken till kriget.

Sovjetunionens kontinuerliga tillĂ€ggskrav dominerade hela Paasikivis period som envoyĂ©. I sitt första brev till utrikesminister Rolf Witting konstaterade han: ”Jag Ă€r i denna hĂ€xkittel igen, och livet Ă€r inte roligt.” I ett annat sammanhang erinrar han sig att ”hĂ€r fĂ„r en leva i kontinuerlig spĂ€nning, dĂ„ man aldrig vet vad som kommer att hĂ€nda”. VĂ„ren och hösten 1940 övervĂ€ldigades Paasikivi med Polvinens ord ”i sin ensamma stĂ€llning av en kĂ€nsla av otrygghet, fruktan och ovisshet om framtiden”.

Paasikivi förde alla sina förhandlingar pĂ„ ryska trots att han visste att hans sprĂ„kkunskaper blivit rostiga. Han hade i sin ungdom studerat till magister i ryska sprĂ„ket, litteraturen och historien, och han hade bott ett halvt Ă„r i Novgorod för att bygga pĂ„ sina kunskaper. Medveten om sina begrĂ€nsningar förberedde sig Paasikivi omsorgsfullt för samtalen. Han skrev – om möjligt – sina viktigaste och mest komplexa repliker pĂ„ papper pĂ„ förhand. Före förhandlingarna hösten 1939 hade Mannerheim bekymrat sig över förhandlarnas sprĂ„kkunskaper. Enligt Voionmaa hade Paasikivi Ă„tminstone hjĂ€lpliga kunskaper i ryska och ville prata sprĂ„ket.

I Finland klandrades Paasikivi för att han var generalist i alltför hög grad, men sĂ„som Voionmaa konstaterade, var detta en merit i Ryssland, och flerordighet hörde till ordningen. Lennart Meri konstaterade en gĂ„ng att det Ă€r lĂ€tt att ”prata pĂ„â€ (boltat) pĂ„ ryska. Till skillnad frĂ„n fransmĂ€nnen sĂ€tter ryssar vĂ€rde pĂ„ att man pratar deras sprĂ„k Ă€ven om man inte behĂ€rskar det fullkomligt. I den intervjubok som nĂ€mns ovan utvĂ€rderar Molotov ocksĂ„ Paasikivis sprĂ„kkunskaper: ”Han pratade ryska sĂ„ och sĂ„, men visst förstod man det.” (Po-russki govoril koe-kak, no ponjat’ moĆŸno.)

Kremls mÄl

Moskva var en hĂ€xkittel för Finland Ă„ren 1940–1941, eftersom Moskva inte nöjde sig med segern i vinterkriget utan ville ha mer.

Förhandlingarna med Hitler i Berlin i november 1940 visade att Sovjetunionen avsĂ„g att göra slut pĂ„ Finland. Molotov konstaterade för Hitler att Sovjetunionen betraktar det som sin plikt att uppnĂ„ en slutlig lösning pĂ„ frĂ„gan om Finland. Avtalet om intressesfĂ€rer, som ingĂ„tts Ă„r 1939, hade förverkligats med undantag av Finland. Hitler vĂ€jde och betonade att det inte fĂ„r utbryta ett krig med Finland eftersom konflikten skulle kunna ha djupgĂ„ende moteffekter. Molotov tolkade detta som ”en ny omstĂ€ndighet” som inte uttryckts i avtalet Ă„ret innan.

SÄsom Pekka Visuri poÀngterar, förmedlade tyskarna förhandlingarnas innehÄll till Finland selektivt och lÀngs olika kanaler. Tyskland medgav Ànnu inte ens efter november 1940 existensen av ett hemligt tillÀggsprotokoll eller den delning i intressesfÀrer som protokollet innehöll. Trots detta innebar Molotovs samtal med Hitler en vÀndpunkt.

Ännu i januari skrev Paasikivi i ett brev till utrikesminister Rolf Witting att det var omöjligt att med sĂ€kerhet bestĂ€mma vilka mĂ„l Sovjetunionen hade. De huvudsakliga alternativen var att utplĂ„na Finland pĂ„ samma sĂ€tt som lĂ€nderna i Baltikum eller att lĂ„ta Moskvafreden förbli i kraft. Informationen om Molotovs krav i Berlin nĂ„dde Paasikivi först i juni 1941, nĂ€r president Ryti berĂ€ttade för honom om dem. Den upprörda Paasikivi konstaterade: ”om detta Ă€r sant, visar det verkligen att man inte alls kan lita pĂ„ herrarna i Moskva”.

Sovjetunionen ockuperade de baltiska lĂ€nderna i juni 1940 och införlivade dem med unionen som sovjetrepubliker i augusti. I Högsta sovjet bifölls Estlands ansökan om medlemskap i unionen av ledaren för Karelsk-finska sovjetrepubliken O. V. Kuusinen. Det framgick först senare vad Molotov sagt till Litauens utrikesminister den 30 juni 1940: ”Ni mĂ„ste vara realister i den mĂ„n att ni inser att de smĂ„ folken kommer att försvinna i framtiden. Ert Litauen, tillsammans med de övriga folken i Baltikum, Finland inbegripet, kommer att anslutas till sovjetfolkens Ă€rorika familj.”

Kreml tryckte pÄ. Transittrafiken över land till arrendeomrÄdet i Hangö var ett exempel pÄ de krav som överskred fredsfördraget och som Finland mÄste acceptera. Sovjetunionen hade ocksÄ planer pÄ att avsevÀrt utvidga basen i Hangö.

Det allvarligaste försöket att rubba den interna situationen i Finland var de omfattande demonstrationer som organiserades av SĂ€llskapet för fred och vĂ€nskap mellan Finland och Sovjetunionen, som grundats i maj 1940 av kommunister som blivit befriade frĂ„n internering eller som kommit fram efter att ha tillbringat krigstiden under jorden. Denna operation, som initierats av Sovjetunionens hemliga polis NKVD, var dömd att misslyckats. SĂ€llskapets verksamhet ebbade ut under hösten, och sĂ€llskapet lades ned i slutet av Ă„ret. Molotov anklagade Finlands regering hĂ„rt för allt detta och krĂ€vde att Tanner avgick frĂ„n regeringen. I oktober 1939 hade Kollontaj antecknat i sin dagbok en salva som Molotov avfyrade mot Tanner: ”Den huvudsakliga motstĂ„ndaren till en fredlig uppgörelse Ă€r denna fördĂ€rvliga socialdemokrat Tanner.” Kreml utövade hĂ„rda pĂ„tryckningar, och det fick sĂ€ndebudet Paasikivi kĂ€nna av.

I Moskvafreden nöjde sig Sovjetunionen endast med att grĂ€nsen flyttades pĂ„ Fiskarhalvön i Petsamo. Syftet med detta var att lugna Norge pĂ„ samma sĂ€tt som Sverige lugnades med meddelanden om Åland. Hösten 1944 var situationen en annan. Röda armĂ©n hade avancerat till Petsamo och befriat östra Finnmark frĂ„n tyskar i oktober 1944. Röda armĂ©n drog sig frĂ„n östra Finnmark i september 1945. Vid förhandlingarna med Norges exilregering i november 1944 krĂ€vde Molotov att Norge överlĂ€t Björnön till Sovjetunionen och att Norge och Sovjetunionen införde samförvaltning i Svalbard.

Att ordna förvaltningen av nickelgruvan i Kolosjoki i Petsamo var en av de svÄraste frÄgorna som Paasikivi mötte under sin period i Moskva, och den blev slutligen orsaken till hans avgÄng. Det var mycket viktigt för Tysklands krigsekonomi att sÀkerstÀlla tillgÄngen till nickel, men trots vÀnskapspakten rÄdde det en hÄrd dragkamp mellan Moskva och Berlin. Kreml utövade pÄtryckningar för att Finland skulle acceptera ett arrangemang dÀr Sovjetunionens företrÀdare skulle ha majoritet i gruvans förvaltning. Finland gick inte med pÄ detta, och under vÄren 1941 gav Tyskland Finland ett allt starkare bakgrundstöd.

Paasikivi blev inte informerad om nĂ€rmandet mellan Finland och Tyskland. I ett telegram till utrikesministeriet i februari 1941 gav Paasikivi uttryck för sin skepsis: ”Endast om vi vet att vi vid alla eventualiteter har möjlighet att fĂ„ tillrĂ€ckligt med militĂ€rt bistĂ„nd frĂ„n utlandet, vilket jag tyvĂ€rr inte har informerats om, anser jag att jag kan följa er politik.” Detta var en bidragande faktor till att Paasikivi beslutade om att begĂ€ra avsked frĂ„n uppdraget som envoyĂ© i Moskva. För att lugna Paasikivi informerade president Ryti honom i slutet av april om samtal som general Erik Henrichs och Wehrmachts stabschef general Franz Halder fört i Berlin i januari 1941. SĂ„som Polvinen konstaterar kunde Paasikivi nu sluta sig till att stödet frĂ„n Tyskland, som han efterlyste, var betydligt mer realistiskt Ă€n vad han utgĂ„tt frĂ„n.

Åland som vĂ€xelpeng

Paasikivis berömda rĂ„d till regeringen att ”undvika överdriven juristeri dĂ„ Kreml inte Ă€r nĂ„gon hĂ€radsrĂ€tt” gĂ€llde ÅlandsfrĂ„gan. I oktober 1940 tvingade Sovjetunionen, som inte var en part i den internationella konventionen angĂ„ende Ă…landsöarnas icke-befĂ€stande och neutralisering av Ă„r 1921, Finland till ett bilateralt avtal. Efter vinterkrigets slut hade Finland fortsatt befĂ€stningsarbetet pĂ„ Åland. Nu krĂ€vde Sovjetunionen att fĂ€stningsverk som byggts skulle rivas. Enligt avtalet förband sig Finland att demilitarisera Ålandsöarna, att avstĂ„ frĂ„n att befĂ€sta dem samt att avstĂ„ frĂ„n att stĂ€lla dem till andra staters bevĂ€pnade styrkors förfogande. I avtalet gavs Sovjetunionen rĂ€tt att ha ett konsulat pĂ„ Ålandsöarna för att övervaka iakttagandet av förbindelserna om demilitarisering och icke-befĂ€stande.

Det militĂ€ra samarbete som Finland och Sverige planerade före vinterkriget koncentrerade sig pĂ„ planer att försvara Åland med gemensamma krafter. PĂ„ grund av Moskvas motstĂ„nd rann planerna ut i sanden. Åland blev tvĂ€rtom en vĂ€xelpeng som alla parter erbjöd varandra i olika situationer och vid olika tidpunkter. Max Jakobson konstaterade att det vore möjligt att ta alla handlingar som gĂ€ller ÅlandsfrĂ„gan och bygga av dem ett minnesmĂ€rke som varnar oss frĂ„n att inbilla oss att vi vet vad som kommer att ske i framtiden.

I november 1939 sade Molotov till svenskarna att de bör hĂ„lla i minnet att Finland och Åland en gĂ„ng hört till Ryssland. Det var frĂ„ga om stormaktens prestige. I ett annat sammanhang underströk Molotov betydelsen av att avlĂ€gsna det tillstĂ„nd av underlĂ€gsenhet som Ryssland var tvungen att acceptera efter Krimkriget, som hade en olycklig utgĂ„ng för kejsardömet. Han hĂ€nvisade till föreskrifterna i fredsfördraget i Paris av Ă„r 1856 och icke-befĂ€stningsförbudet som gĂ€llde Åland. I december 1939, efter att kriget redan brutit ut, funderade Paasikivi pĂ„ möjligheten att Ă„terlĂ€mna Åland till det tidigare moderlandet under förutsĂ€ttning att Sverige kom till Finlands undsĂ€ttning och ingick ett lĂ„ngvarigt försvarsförbund eller en entente cordiale med Finland. I vinterkrigets slutskede underrĂ€ttade Moskva Sverige om att Sovjetunionen inte lĂ€ngre skulle bomba Åland. Molotovs avsikt var att spela Stockholm och Helsingfors mot varandra, och i detta syfte erbjöd han Åland till Sverige med uppmaningen att Sverige skulle framföra önskemĂ„l i denna frĂ„ga.

Liknande spörsmĂ„l diskuterades ocksĂ„ sommaren 1944. Finlands sĂ€ndebud i Stockholm G. A. Gripenberg konstaterar i sin dagbok i augusti 1944 att Finland Ă€r berett att avstĂ„ frĂ„n Åland om det vore möjligt att rĂ€dda Hangö eller andra omrĂ„den i Södra Finland genom detta. Ryktet om bytet av Porkala mot Åland, som Sovjetunionen spred, irriterade statsminister Per Albin Hansson, i synnerhet för att den svenska regeringen inte blivit informerad. Enligt Gripenberg hade Hansson Ă„ter en gĂ„ng blivit besviken pĂ„ finlĂ€ndarnas opĂ„litlighet och avsaknad av vilja till Ă€kta samarbete med Sveriges regering.

Den svenska orienteringen

Paasikivis och finska regeringens diskussioner dominerades före och under vinterkriget, under freden mellan krigen och i fortsĂ€ttningskriget av frĂ„gan om Sveriges militĂ€ra hjĂ€lp. Det var mĂ„let för Mannerheims svenska orientering, Ă€ven om man pĂ„ 1930-talet inte tordes anvĂ€nda ordet försvarsallians, vilket Jakobson pĂ„pekar. Sveriges utrikesminister Richard Sandler, som fick avgĂ„ efter vinterkrigets utbrott, hade vilselett bĂ„de Finland och sin egen regering, men inte Sovjetunionens ledning som insĂ„g att Sandlers östpolitik saknade tĂ€ckning.

I slutet av december 1939 skrev Paasikivi till utrikesminister Tanner att om Sverige med hela dess krigsmakt beslutsamt stĂ€llt sig pĂ„ Finlands sida, och Kreml varit informerat om detta, skulle Sovjetunionen ha lĂ€mnat oss i fred. SĂ„ blev inte fallet. Sverige förklarade sig emellertid inte neutralt utan som ett ”icke-krigförande land”, och stödde Finland materiellt och genom att tillĂ„ta att frivilliga deltog i striderna sĂ€rskilt i norra Finland.

Efter vinterkriget vĂ€cktes samtal om en militĂ€r allians mellan Finland och Sverige. Molotov dömde ut dessa planer pĂ„ rak arm. Enligt honom skulle en allians stĂ„ i strid med Moskvafredens föreskrifter. StĂ€mningen blev spĂ€ndare mot slutet av sommaren pĂ„ grund av vĂ€nskapssĂ€llskapets demonstrationer och de ökade spionagefallen. Finland observerade koncentrationer av Röda armĂ©n bakom grĂ€nsen och förberedde sig pĂ„ ett nytt anfall. Detta skede, som kallas augustikrisen, gav Ă„ter fart Ă„t diskussionen om militĂ€rt samarbete mellan Sverige och Finland. Tyskland hade ockuperat Norge och Danmark i april och dĂ€refter slagit Frankrike pĂ„ nĂ„gra veckor. Nu pĂ„gick kampen om Storbritannien, som Tyskland dock förlorade. I september inleddes tyskarnas transittransporter via Finland till Norge. Permittenttrafiken genom Sverige hade redan inletts i juni.

I Sverige mognade initiativet till militĂ€rt samarbete i traditionella militĂ€ra kretsar, som nĂ€tverkade under namnet Decemviri. Men statsminister Per Albin Hansson hade ocksĂ„ en Ă„sikt om saken. Hans uppfattning uttryckte Sveriges grundlĂ€ggande Ă„sikt om Norden och den svenska oron för Finlands politik. I september 1940 diskuterade Hansson om behovet av en ”förbundsstat” mellan tre nordiska lĂ€nder med Henrik Ramsay och VĂ€inö Hakkila. I samma sammanhang betonade han nödvĂ€ndigheten av att hĂ„lla ”nĂ„got” lands Ă€ventyrliga utrikespolitik under kontroll.

Tysklands hot mot Sverige konkretiserades sÀrskilt genom ockupationen av Norge. Det lÄg emellertid ocksÄ i Sveriges intressen att förhindra att fientligheter Äter utbröt i Finland. Tidningarna i Sverige diskuterade ocksÄ möjligheten att ett nytt krig skulle ge upphov till en flyktingström. Enligt tidningarna skulle det bli nödvÀndigt att se till att svensksprÄkiga och sannolikt Àven alla inom den finska befolkningen som fÄtt skolbildning kom undan den avancerande Röda armén.

En avgörande frĂ„ga för statsförbundet eller samordningen av lĂ€ndernas utrikespolitik var Sveriges krav att Finland avstod frĂ„n revansch, dvs. frĂ„n att försöka Ă„terta Karelen som Finland gĂ„tt miste om i kriget. Enligt utrikesminister Christian GĂŒnther kunde Sverige inte ge Finland militĂ€ra garantier om landet inte fick full rĂ€tt att följa med Finlands utrikespolitik. I oktober 1940 försĂ€krade Kollontaj, som Ă„tervĂ€nt frĂ„n Moskva, utrikesminister GĂŒnther om att Sovjetunionen absolut skulle respektera Sveriges sjĂ€lvstĂ€ndighet. DĂ€remot var det svĂ„rt att tĂ€nka sig att Ryssland skulle avstĂ„ frĂ„n Finland till Sveriges förmĂ„n, dĂ„ lĂ€nderna kĂ€mpat om herravĂ€ldet över landet i flera Ă„rhundraden. Enligt GĂŒnther borde det ha varit förenligt med Sovjetunionens intressen att Sveriges utrikespolitik blev bestĂ€mmande i Helsingfors, inte ”nĂ„got annat” rikes utrikespolitik.

Olika bilder av fienden

Finland och Sverige hade dock olika bilder av fienden. Efter ockupationen av Norge betraktade Stockholm lĂ€get i ett annat perspektiv Ă€n Helsingfors. Trots Finlands sak Ă€r vĂ„r-stĂ€mningen och chocken över vinterkriget vĂ€ckte förslaget om deltagande i försvaret av Finland motstĂ„nd sĂ€rskilt i det socialdemokratiska partier. Den inflytelserike finansministern Ernst Wigforss hade en negativ attityd till tanken om att stödja Finland under krig. Minnena av det blodiga efterspelet av inbördeskriget i Finland pĂ„verkade fortfarande i bakgrunden i Sverige. Som Max Jakobson uttryckte det: ehrensvĂ€rdarna hade förlorat sin makt till erlandrar.

En annan frĂ„ga som belastade Finland i Sverige var sprĂ„kstriden. DĂ„ Paasikivi under sin tid som Finlands sĂ€ndebud i Stockholm samtalade om sprĂ„kfrĂ„gan vid Helsingfors universitet med statsminister Hansson konstaterade Paasikivi att Hansson var vĂ€linformerad om Ă€mnet. Hansson bagatelliserade dock tvisten och konstaterade att det verkade som om det var svĂ„rt för svenskar att inse att det ocksĂ„ fanns finnar i Finland. Enligt hans Ă„sikt handlade hela frĂ„gan om överklassens privilegium. SĂ„ enkel var saken naturligtvis inte. Efter vinterkriget vĂ€ckte utplaceringen av evakuerade karelare i svensksprĂ„kiga socknar stor uppmĂ€rksamhet i Sverige. Paasikivi betraktade det som ansvarslöst att underblĂ„sa sprĂ„kstriden, och Mannerheim var av samma Ă„sikt.  

Hösten 1940 var Sverige berett att gĂ„ lĂ„ngt, Ă€nda till statsförbund eller personalunion, för att förhindra ett nytt krig i Finland, men bĂ„de Berlin och Moskva satte sig pĂ„ tvĂ€ren. I december 1940 förmedlade riksmarskalk Göring Hitlers Ă„sikt via general Paavo Talvela. ”Om Finland ingĂ„r en personalunion med Sverige, upphör Tysklands hela intresse för Finland.” Unionen skulle omvandla Finland till en svensk provins. Den svenska regeringens ord klingade för döva öron, dĂ„ den försökte försĂ€kra Moskva om att Sverige skulle hĂ„lla Finlands tankar om revansch under kontroll.

I januari 1941 konstaterade Paasikivi för Assarsson att de finsk-svenska planerna inte lĂ€ngre var aktuella. Enligt Paasikivi skulle Tysklands seger vara det enda som kunde rĂ€dda Europa frĂ„n ”en bolsjevistisk katastrof”. Samtidigt skulle Finlands öde beseglas. Ännu november hade Paasikivi konstaterat i sitt brev till Ryti: ”Det Ă€r livsviktigt för oss att vinna intrĂ€de i de nordiska blocken, ingenting mot Ryssland, jag kĂ€nner landet. Men om vi stannar i Rysslands intressesfĂ€r, blir det vĂ„r död.” Senare pĂ„ vĂ„ren gjorde han följande anteckning: ”Oavsett vad man anser om det rĂ„dande systemet i Tyskland, Ă€r det tusen gĂ„nger bĂ€ttre för oss Ă€n att höra till Sovjetunionen, vilket skulle innebĂ€ra vĂ„r död.” Vintern 1944 antecknade Paasikivi i sin dagbok att en ockupation skulle innebĂ€ra ”begravningsplatsens eller Sibiriens frid”.

I grevens tid

Mottagningen av Paasikivi i det allra heligaste i Kreml i slutet av maj var en del av den försenade kampanjen för att förhindra att Finland lierade sig med Tyskland. Detsamma gĂ€llde bytet av den hatade envoyĂ©n i Helsingfors och meddelandet att Sovjetunionen inte lĂ€ngre motsatte sig ett nĂ€rmande mellan Finland och Sverige. DĂ„ Paasikivi steg frĂ„n Stockholmsplanet pĂ„ Malm flygplats den 10 juni 1941, konstaterade general Talvela, som av en slump befann sig pĂ„ platsen: ”Du tog dig frĂ„n Moskva i rĂ€ttan tid.” En vecka senare antecknade Paasikivi i sin dagbok: ”Alla Ă€r eniga om att jag lĂ€mnade Moskva i grevens tid.”

Med Krister WahlbÀcks ord:

”Det Ă€r ett högt pris som Sovjetunionen fĂ„tt betala för Viborg och de andra omrĂ„den som Stalin förvĂ€rvade genom freden efter vinterkriget. Krigets verkningar strĂ€cker sig frĂ„n den 9 april 1940 till den 4 april 1949, nĂ€r Atlantpakten undertecknades av Norge och Danmark och USA tog ett ansvar för de bĂ„da vĂ€stnordiska lĂ€ndernas försvar.”


René Nyberg Àr förutvarande ambassadör i Moskva och Berlin.


KĂ€llor

Vilhelm Assarsson: I skuggan av Stalin. Söderström, 1963.

Felix Chuev: Molotov Remembers. Inside Kremlin Politics. Ivan R. Dee, 1993.

Max Jakobson: Paasikivi Tukholmassa, J.K. Paasikiven toiminta Suomen lĂ€hettilÀÀnĂ€ Tukholmassa 1936–39.
Otava, 1978.

Stephen Kotkin: Waiting for Hitler, 1920−1941. Penguin Press, 2017.

Ohto Manninen: Toteutumaton valtioliitto. Suomi ja Ruotsi talvisodan jÀlkeen. KirjayhtymÀ, 1977.

Johan Nykopp: Paasikiven mukana Moskovassa. KirjayhtymÀ, 1975.

J. K. Paasikivi: Toimintani Moskovassa ja Suomessa 1939–41. WSOY, 1958.

J.K. Paasikivi: Jatkosodan pĂ€ivĂ€kirjat 11.3.1941 – 27.6.1944. WSOY, 1991.

Tuomo Polvinen: J.K. Paasikivi. Valtiomiehen elĂ€mĂ€ntyö 3, 1939–1944. WSOY, 1995.

Kimmo Rentola: Stalin ja Suomen kohtalo. Otava, 2016.

Timo Vihavainen, Ohto Manninen, Kimmo Rentola, Sergei Ćœuraljov: Varjo Suomen yllĂ€: Stalinin salaiset kansiot. Docendo, 2017.

Timo Vihavainen: Neuvostoliiton varjossa kasvanut kansa. Minerva, 2019.

Pekka Visuri, Eino Murtorinne: Hitlerin ja Stalinin kaupankĂ€ynti Suomesta 1939–1940. Kiista Suomen asemasta Saksan ja Neuvostoliiton vaikutuspiirissĂ€. Docendo, 2019.

Viktor Vladimirov: Kohti talvisotaa. Otava, 1995.